Jag går och myser. 100km. När jag pratar om loppet med icke-löpare måste jag vara noga med att inte säga “Tio mil” för då blir reaktionen omedelbart “Du menar väl kilometer?” och det börjar bli lite trist att behöva dra harangen igen. “Nej, jag menar mil, på allvar. Nej jag driver inte med dig. Ja, jag kan nog kanske vara lite störd sett ur vissa synvinklar.”

Säger man “Hundra kilometer” och i samma andetag förklarar att det gick en parallell tävling på femtio kilometer också ser folk misstrogna ut men av helt andra anledningar än att de tror man sagt fel. Nu tror de en av två saker: antingen att man driver med dem eller att man är galen. Vissa lutar åt båda delarna.

En man blev synnerligen upprörd på min löparkamrat när hon sprang sitt 100km-lopp och fräste argt åt henne att hon inte behövde driva med honom. Sen stormade han iväg, argt muttrande hela vägen. Hoppas han stannade och frågade en funktionär också vad det var för tävling. Hoppas han skämdes lite för sitt beteende sen.

Under Stockholm Ultra hojtade någon i gul funktionärsjacka “Hur långt springer du idag?” åt mig, och jag tjoade tillbaka “Etthundra kilometer!” så högt jag kunde vilket fick den äldre herren bredvid funktionären att explodera i ett misstroget “Du skojar inte!” och nästan välta cykeln över sig. Den herren verkade dock bara imponerad och chockad, inte misstrogen. Vid det laget kanske vi såg ut som om vi skulle springa i evigheter också, det vet jag inte.

När man springer så där långt faller man in i något som känns som en rutin. Det tar en liten stund, sen är löpningen det normala och loppet är det lilla universum som allt roterar kring. Flanörerna i parken, ankor, förbipasserande cyklister och bilister är bara bifigurer som nätt och jämt existerar. Det enda verkliga är löparna, funktionärerna och åskådarna. Det enda viktiga är tävlingsbanan, kontrollstationerna och målet. Det existerar inget utanför den lilla bubbla man hamnat i. Inga räkningar, inga lönesamtal, inga medarbetardiskussioner eller föräldrasamtal. Man existerar här och nu, i totalt fokus på uppgiften.

Kanske är det en form av tunnelseende? Jag vet inte, men det är ett synnerligen trevligt tillstånd. Ett bekymmersfritt, avspänt tillstånd i total koncentration. Ibland glider jag in i samma tillstånd på långpassen. De kan ofta vara de bästa passen på hela säsongen. Jag skulle vilja kunna framkalla det där avslappnade transliknande tillståndet av fri vilja, men jag vet inte hur jag gör. Ibland bara blir det så. Inför Stockholm Marathon blev det så, redan på vägen in till tävlingen kände jag att jag blev så där lugn inombords som bara totalt fokus kan ge. Jag försökte inte ens, jag var mest nymornad och lite yrvaken. Den maran blev den bästa jag någonsin sprungit.

Ibland hinner tävlingen starta innan det händer, innan lugnet och fokuset infinner sig. Ibland får jag kriga på ändå. Kanske, om jag springer fler tävlingar, kan jag lista ut hur man kommer in i bubblan frivilligt?