Rädsla är rationell när den får en att undgå skador (eller ens anhöriga att undgå skador), den är irrationell när man istället utsätter sig för större faror, eller hindras att göra sånt som är nödvändigt eller viktigt för ens överlevnad, t ex samla mat (j
En persons attityd utstrålas och är troligen ganska avgörande i urvalet av offer.
Hört att det ska finnas undersökningar på det, att somliga personer uppfattades klart som att de strålade ut "mucka inte med mig".
Man lät personer som _brukade_ överfalla folk säga vilka de bedömde som riskabla och de var ganska ense tydligen.
Utstrålni
Frågan är då om det är lämpligt att vara rädd på ett omotiverat sätt utomhus? Tillfället gör tjuven.
Irrationella känslor är naturligtvis ett reellt problem men hanteras inte nödvändigtvis bäst genom att bekräfta dem och hantera dem som om de är rationella. Det finns flera exempel på det i historien. Brittiska järnvägstjänstemäns epidemiska spridning av
Min oro i skogen (som inte är särskilt djup, just den skogen alltså) som inte fanns innan jag mötte den första nakna mannen och som jag lyckades avfärda efter några månader blev genast väldigt reell när jag mötte den samma i liknande klädsel. De må ha var
Håller med Anna. Hellre en trafikolycka.
Mycket berättigad fråga också. Måste det hända något för att man ska ha rätt att vara orolig?
Konstigt att det bara är män som avfärdar våldtäktsoron som irrationell, överdriven osv
Nej, det är inte bara män.
Nu säger jag inte att sannoliken är hög, vilket jag glömde poäntera innan, eller att jag ens tror att det ska hända just mig något. Men jag är rädd för åska också, trots att jag kan statistiken och fysiken.
Jag avundas er som inte är rädda, och jobbar på
Det är inte bara kvinnor som tycker att den är befogad heller för den delen.
