Måste säga som KG att bland mina polare (födda på 50-tal o tidigt 60-tal) var det nog en allmän inställning att om man inte gick rejält under 4 timmar skulle man inte komma på tanken att starta i en mara. Och att 40 min på en mil var ett rimligt mål för n
Och jag skulle vilja avliva idén om att intervallträning är ett nytt påfund, Rudi Harbig dunkade strukturerade intervaller redan på 30-talet. Med sån framgång att han slog världsrekord på 800 meter.
Naziexperiment!
Minns mycket intervallöpning från mitten av 70-talet. Fyrhundringar och tusingar var det gott om bland banlöparna.
Hur var det nu med Svenska Marathonsällskapets tidigare maximitid för en godkända mara, var den under 4 tim, eller under 3:45?
Annars är det lite spännande det här med att svenska träningsmetoder kritiseras från andra länder. Så har det varit länge. Reda
Jonas Buud springer "aldrig" intervaller enligt egen utsago, men tillhör ändå Sverigeeliten på sträckor från halvmara och uppåt. Man bör dock notera att han inte räknar nyckelpasset inför Swiss alpine, sex gånger upp och ner för Gesundabergets slalomback
Det är kanske intervallerna som saknas för att ta sista steget upp i världseliten på (halv-)mara?
Så Jama Adens kritik av svenska tränare ligger i 1) de är inte heltidsanställda och 2) de tränar sina atleter fel (ex Dirsche) / har inte rätt kunskap. Ligger det nåt i denna kritiken? I så fall kanske de borde snegla på tex USA, där 90-talets lågmängd "
Var ju själv banlöpare en gång.
Nog tränade jag intervaller.
Till leda.
Nu har vi ju spårat in på just marathon och där förekom i början av 80-talet nästan ingen organiserad intervallträning.
Vi i Trollhättan + övriga västsverige som tränade var ej så
Mer Christer.
Om det då var så att 3:30 var max. för ett marathonlopp om man ville kalla sig löpare så var ligger felet. Det fick ju en del att försöka.
Att andra då hade andra uppfattningar var ju helt OK.
Flera av oss i gruppen tog gärna hand om sådan
