nja de finns intervaller för dem oxå...10k x 10 😉 ...om de vill
men det är lite som Rune sagt... kort sträcka är brist på syre, lång sträcka är brist på kolhydrater...låååång sträcka är brist helt enkelt
men Rune tävlade i att springa lååångt och det är
Jag tränar intervaller, och springer ultra. Fart i benen är aldrig fel.
Om jag nu vågar och det brukar jag:
På 80-talet så innebar våra långa träningar att vi ibland körde fartlek - när lusten föll på, och sista km brukade ej så sällan bli i form av "sprint"pass.
Det fanns ofta backar - ja då tog vi i - ej alltid.
Att segdra
Jaha, och vad kallar du dom intervallerna då?
ja att ständigt klocka sig och grotta i planering kan vara stress nog att döda glädjen.
målmedvetenhet har många former, den stimuleras av glädjen.
intensitet är ett bra verktyg om man skall lyfta fram något användbart för alla.
det sköna är att den är in
David.
Detta med intervaller som de utförs i dag dök upp mot slutet av 80-talet.
De var då schemabundna.
Helst skulle man ju dra samma repa om och om igen.
Lite väl väldigt vana löpare gick sönder.
Även jag. En gång. Det var varning nog.
Fartlek var e
Jag vet att det genomfördes styrda intervaller redan på 50-60 talet.
Hi, hi.
Jag var sprinter på 50-talet.
Fy för den lede att köra dubbla och tredubbla sverigestafetter.
Men för längre sträckor.
Någon som vet?
På 60-talet ihop med svenska mästare på 5.000 - marathon så var det knäpp tyst om intervaller.
Ska man tävla snabbt måste man träna snabbt ibland.
Nu är det inte som så att alla alltid måste diskutera alla detaljer i sin träning med kreti&pleti. Det har inte troligtvis inte ändrat sig sedan antikens tävlingar i Olympia.
