Att döma av de avslöjande videobilderna från Lidingö så är jag potatisspeditör snarare än gasell.

Med ett fotlyft som kan mätas i millimeter och med armarna antingen krampaktigt intill kroppen eller vilt väktande i alla riktningar utom framåt fraktade jag visserligen min säck potatis från Koltorp till Grönsta med fullt godkänd snittfart men det känns onekligen som om det borde gå att slipa lite på det där steget.

Det är framför allt bilderna från milpasseringen som får mig att rysa. Att löpsteget inte ser så spänstigt ut i Grönsta- respektive Abborrbacken eller på upploppet kan jag acceptera och förklara bort på en massa kreativa sätt, men vid 10 km hade jag just börjat bli uppvärmd. Så som det såg ut där är nog tyvärr ganska representativt för hur det ser ut mest hela tiden.

Det största problemet, som jag kan utläsa av de korta bilderna, är att jag tydligen sitter ner när jag springer. Och det är ju lite onödigt med tanke på hur mycket jag sitter när jag inte springer.

Det är ingen total nyhet för mig att mitt löpsteg inte direkt tävlar med Bekeles i skönhet och effektivitet. Men eftersom jag väldigt sällan ser mig själv när jag springer har jag kunnat lura i mig själv att jag tassar fram med avsevärt lättare steg än vad som tydligen var fallet.

Kanske ska jag se det som goda nyheter? Det finns faktiskt något väldigt konkret att jobba på som kanske kan kapa tid. Volymmässigt kan jag nog inte lägga på särskilt mycket mer och yngre lär jag antagligen inte bli så det är bra att hitta andra områden med utvecklingspotential.

Det får bli ett tidigt nyårslöfte att ta tag i bålträningen på allvar, och att köra mer spänst- och löpstyrka under de lätta distanspassen. “Run tall” ska bli mitt mantra och med de justeringarna är väl 26 minuter (eller var det 36? Skit samma) på milen bara en formsak.

Bokstavligen.