Det ser tunt ut i träningsdagboken nu. Och det är inte i första hand för att jag blivit lat. Däremot är det i andra hand för att jag blivit lat. Förvirrande? Det kommer en förklaring…

Efter att i flera år tampats med ett gäckande lågintensivt löparknä på vänster sida är det nu högerknät som stoppat mig helt. Två veckor efter mitt misslyckade försök att flyga nedför trappan hemma och landa i framstupa sidoläge (misslyckat i så motto att landningen blev plågsam. Ner kom jag ju) blev det plötsligt obrukbart. Smällen mot knät kom lite i skymundan av frakturen i armbågen och den trilskande handleden (som fortfarande inte är riktigt bra) och det gick ju märkligt nog utmärkt att kuta på det i över en vecka. Inklusive ett långpass. Sedan började smärtan att tillta i slutet av en lunchrunda och efteråt kunde jag knappt gå.

Efter en veckas vila försökte jag mig på en halvmil i makligt tempo i torsdags. Det gick men efteråt var smärtan tillbaka.

Så nu blir det naprapaten i morgon. Kan inte Björn hjälpa mig får jag väl skaffa en bensåg (det måste väl finnas på Biltema?) och kapa över knät.

Jag har någon sorts ambition att utnyttja konvalescenstiden till att komma igång med styrketräning, eftersom det för en gångs skull inte finns någon konkurrens om tiden med den mer lockande löpningen. Det har dock hittills visat sig att jag inte har någon träningsdisciplin alls om det inte är frågan om att ge sig ut och samla mil. Jag beter mig faktiskt exakt som de “vanliga människor” som i huvudsak tränar nästa torsdag. Men då jävlar ska jag kötta!