Jag håller vad jag lovar. Jag tog den svartvita med överhänget från början till slut utan att stanna, utan att vila och utan att tveka. När jag närmade mig överhänget sköt pulsen i höjden och armarna kändes jättesvaga, och jag började tänka i fel banor. Då kom jag ihåg att jag på sätt och vis lovat att jag skulle klara överhänget. Det sa jag förra onsdagen efter klättringen att ‘nästa gång tar jag det garanterat’. Jag håller vad jag lovar. Den tanken hakade jag upp mig på och sen besegrade jag överhänget.

Det roligaste var att jag gjorde det med helt okej teknik också. Jag höll armarna väldigt raka och benen böjda tills det var dags att skjuta sig upp och förbi överhänget så jag nådde nästa grepp och kunde få med mig fötterna upp över kanten. Musklade ingenting, och då hade jag ork kvar till resten av klättringen – något jag inte hade i våras. Så jag kanske har blivit klenare i greppet men jag torr att jag blivit lite klokare som klättrare.

En annan detalj jag blev synnerligen nöjd med var hur jag nådde till det sista greppet före ankaret. Det sista greppet sitter för högt upp, det saknades fem sex centimeter, så jag vred liksom in foten så att höften kom nära nära väggen, nästan så jag stod med högersidan emot väggen istället och så sträckte jag upp höger arm (vänster hand och fot höll jag balansen med mest, det var högerfoten som bar vikten) och då nådde jag precis att få ett bra grepp så jag kom hela vägen upp. Det kanske är en rutingrej för erfarna klättrare, men för mig var det en ‘aha-upplevelse’ att upptäcka att jag hade fler centimetrar att sträcka ut än jag trodde.

Jag vart så nöjd med klättirngen att jag vilade en stund, sen angrep jag samma led igen och försökte verkligen klättra tekniskt. Kom sånär över en andra gång och jag hade gjort det om inte ett par irriterande individer på repet bredvid stört mig, klättraren klättrade på en led som ledde honom in under mig fast han var inbunden i repet bredvid så hans rep knuffade och skavde på mig när jag klättrade.

Nåja, nu vet jag att jag har kapaciteten att klara leden. Nu ska jag fila på tekniken, för den är lagom svår att utmana sig med. 4:orna jag ger mig på ibland är lite för lätta, jag glömmer var kruxen var någonstans och det är ju lustiga grepp och olika manövrar på väggen jag vill öva mig på. Jag kommer nog att fortsätta öva på 4:orna också men jag tror det ger lite mer att ge mig på 5:orna mer regelbundet nu.

Avslutade en bra träningsdag med löpning och jag letade faktiskt efter ett bekvämt löptempo. Jag tror jag hittade det vid 7:30 min/km vilken fortfarande är långsamt men inte så illa som jag trodde. Att jag sen gav mig på och lekte med farten och testade att springa i hastigheter ner till 4:30 min/km-tempo en liten bit var bara dumt. Jag blev ohyggligt trött och orkade knappt fullfölja mina fem kilometer.

Men på det hela taget blev det en mycket bra träningsdag och jag är nöjd med min insats i både klättring och löpning. Nu mår jag 🙂