Ska man vara nöjd över ett nytt pers eller besviken över en sumpad målsättning? Sub 36 på milen har hägrat ända sedan 36:15 på Viruddenloppet för två år sedan. I fjol var jag aldrig ens nära men i år har ju resultaten kommit igen. Efter 20 sekunders förbättring på Jungfruloppet jämfört med för två år sedan var manegen krattad för 35:55 i När. Med viss reservation för att det rekordsnabba Jungfruloppet – i ganska avsevärd värme – möjligen satt i kroppen två dygn senare.

Fast sånt brukar ju släppa efter lite uppvärmning, och med tanke på att det var varmt och soligt i När för andra året (en ny tradition efter två år med skyfall?) var just detaljen med att bli varm inget stort bekymmer.

Med gotländska mått har Viruddenloppet i regel starka startfält. I år fanns ingen riktig elitlöpare men många klassmotionärer, från 33 minuter och uppåt. Jag var därför fast besluten att ta det piano i början och inte stressa upp mig över att en massa folk jag inte kände igen sprang ifrån mig i början,

Det gick ganska bra såtillvida att jag blev frånsprungen och att jag tyckte jag promenerade, men enligt klockan gick lik förbannat första kilometern på 3:20. Bagarn låg strax före och likaså Olof, som dock ganska snart spaknade. Han har en bra bit kvar till forna tiders nivå.

Bagarn knådade däremot sin deg metodiskt och lugnt och fick till en bra jäsning. Efter att jag passerat ett par optimister var det efter 2-3 km hans rygg som hamnade i mitt blickfång. Löpningen kändes avspänd och stabil när vi rullade ut på det långa varvet, efter två kortvarvningar. Jag hade ett par man i släptåg ett tag men när golfbanan dök upp till vänster under den femte kilometern släppte de taget. Bagarn gled i sin tur stilla ifrån mig.

Halvvägs passerades på 18:01 och det kändes ganska hanterbart. Negativa splittar är visserligen inte min glansgren men om det var någon gång jag skulle få till det så kunde väl detta vara ett lämpligt tillfälle.

De sjunde och åttonde kilometrarna är fascinerande eftersom det känns som om de går stadigt uppför, vilket borde vara omöjligt på en bana utan nedförsbackar. Jag hade min raceplan klar och den gick ut på att bara hålla lunken igång fram till 8 km och sedan plocka fram det extratjocka pannbenet ur innerfickan för att få till en liten tempoökning på slutet.

Hade det nu varit så enkelt att planer automatiskt blev till verklighet hade man ju kunnat skippa det relativt jobbiga momentet med att faktiskt springa loppen och i stället samla startfältet på en närbelägen uteservering för att jämföra planer över ett glass bärnstensfärgad sportdryck. För mig sprack planen i det sega motlutet. En 3:47-km duger liksom inte för en löpare med sub 36-ambitioner.

Att jag sedan genomförde sista delen ganska väl, med två 3:30-kilometrar på raken, räckte inte. När jag svängde in på upploppet, med 16 ton bly i varje ben, såg jag den stora klockan ticka skoningslöst. I det läget känns 100 meter helt obegripligt långt.

Med 36:10 blev det veckans andra pers, och då ska en snart 44-årig gubbe antagligen hålla käften och vara nöjd. Men jag vet ju att jag har kapaciteten för sub 36. Hade Viruddenloppet och Jungfruloppet gått i omvänd följd är jag nästan säker på att jag fixat det, men med ett hårt lopp i kroppen trillade några försmädliga sekunder i väg.

Det allra värsta med detta är att jag nu måste satsa hårt på DM på 10 000 meter. Denna distans på bana är ju obetydligt roligare än en gammal hederlig garrottering, men vad gör man inte för att föra en målsättning i hamn?

Dagens kung blev Bagarn, som pulvriserade sitt gamla pers på 37:20, eller något liknande. 35 blankt visar att ungtuppen blivit vuxen och kommer att bli att räkna med. Jag hoppas dock att han fortsätter vara ojämn så jag kan få tvåla till honom ibland.