Återtåget mot formen fortsätter att liksom hacka sig fram, med ständiga små stopp och bakslag i bästa SJ-stil.
Senaste veckan har det alltså varit gnissel i högerfotens utsida, runt ovansidan av den yttre fotknölen. Vad det är vet jag inte, och googling har inte givit några bra uppslag, men den akuta smärtan som fick mig att avbryta ett pass i tisdags verkar ha avtagit. I går gick det att genomföra 18,6 km utan problem, även om det kändes lite efteråt.
Alla småskavanker kan avläsas tydligt i veckomängderna, som fortsatt att vara ganska beskedliga efter att en enda vecka varit upp över skamgränsen sex mil. Gångna veckan stannade precis under fyra mil, på endast tre sprungna pass. Det vittnar i detta fallet om förhoppningsvis gott omdöme, det vill säga att jag lyssnat på kroppens signaler och tagit det lugnt, men nu vill jag sakteliga komma upp lite i mängd under kommande veckor.
Utan ett planerat marathonlopp i kalendern vore det kanske nyttigt att inte bli allt för fixerad vid enorma träningsmängder utan kanske satsa på lite mer fartinslag och dessutom ta sig tiden att trända mer styrka, men sex mil är en rimlig basnivå.
Med långpass i spannet 20-25 km – återigen, utan en mara i kalendern finns liksom ingen anledning att springa längre än 25 km – lämnar det cirka 40 km att fördela på resten av veckan. Det bör ju vara högst hanterligt, bara kroppen ställer upp.
0 Comments