Nöjd eller missnöjd? Årets Lidingölopp lämnar mig med kluvna känslor.

Å ena sidan ett nytt pers. Även om jag hoppats kapa lite mer än 10 sekunder så får man vara nöjd om man vid närmare 43 års ålder fortfarande kan förbättra sina resultat.

Å andra sidan taktiken och genomförandet. Vi tar det nu, va?

Planen var alltså att rulla på ganska bra men kontrollerat på första halvan utan att köra torrt i tanken. Timmen jämnt på första 15 skulle ge mig en marginal på 5 minuter extra att spendera på den backigare andra halvan och ändå fixa 2:05.

Starten kändes bra – det var torrt på Koltorp så man behövde inte rusa för att få rätt spår och undvika gyttja. Jag kom snabbt in i en skön lunk i folkmassan, och eftersom jag var omgiven av 1A- och 1B-löpare flöt allting relativt jämnt trots att det var mycket folk. Farten är knepig att få till i början, både för att man rycks med och för att första kilometermarkeringen ju, av någon utgrundlig anledning, kommer efter ca 1,1 km. Jag tyckte ändå att jag efterhand kom in i en bra lunk där kilometrarna rullade på mellan 3:50 och 4 blankt beroende på topografin. Efter ett par km gled jag upp jämsides med Högbys Per Wanby, som jag ju hade det otacksamma jobbet att försöka ta in ett 3-minutersförsprång på i förra årets Kyrkstafett. Han siktade på spannet 2:05-2:10 men var uppenbart osäker på formen och ganska snart föll han tillbaka.

In mot Lidingövallen kom inspirationen uppenbarligen när publiken stod jublande i mångdubbla led. Joel (sjuk, DNS), Catrin och Malou (tror jag, och kanske var Kicki där också. Inte lätt att hinna se.) hejade och det känns alltid bra med bekanta ansikten. Jag eldade på publiken några gånger med utsträckta armar och inkasserade lite extrajubel. Resultatet kunde avläsas klart och tydligt vid nästa kilometerskylt: 3:43. Tillbaka till ordningen.

Utmed Kyrkvikens norra strand kom de första förnimmelserna av att det inte var en stillsam uppvärmningsjogg jag var ute på. Trötthet är kanske för mycket sagt men där någonstans var jag tvungen att sluta bromsa och börja gasa för att hålla farten. Där någonstans började jag också förnimma att jag blev omsprungen betydligt mer än jag själv sprang om. Nu var det ingenting jag bröt ihop över eller så, utan jag upprepade som ett mantra att jag skulle göra mitt eget lopp efter min egen plan och skita i andra.

Så långt får man väl säga att jag lyckades alldeles utmärkt med den saken. Tänkt 4-fart i början och milmattan passerades på 40 minuter blankt. Man kunde ha ställt in ett atomur efter mig.

Knappt en kilometer senare passerade jag indiern där Gustav och Fegga stod och hejade. High 5 på Gustav och så fick jag en flaska sportdryck från Fegga. Den kom i rättan tid för nu behövdes något som motverkade de första trötthetskänslorna. Ut på Fågelöudde flöt det fortfarande helt okej, men nu låg jag snarare strax över än strax under 4-gränsen. 15 km klockade jag till 1:00:22 och även om det indikerade ett litet tapp på senaste halvmilen var det ingen ko på isen. Första halvan av planen var genomförd, nu återstod bara den lilla och obetydliga detaljen att beta av den andra halvan.

Efter tre tidigare Lidingölopp, plus ett par träningsrundor på denna del av banan, är det fascinerande att man kan bli så överraskad av banans allmänna jävlighet varje gång. Eländet börjar kanske inte direkt efter 15 km men det kommer liksom krypande. Alla tillstymmelser till flyt och jämn rytm far åt fanders och det är nedförsbackarna som är värst. Jag är av allt att döma relativt bra på att hantera dem eftersom jag genomgående – under hela loppet – sprang om folk i de avsnitten för att sedan bli passerad när jag tog det lugnt uppför. Problemet är bara att hela berg-och-dalbaneproceduren suger massor av kraft ur benen.

Att ett par km i detta avsnitt gick kring 4:30 var således inte något större bekymmer i sig. Inte heller att det nu kändes som rena rusningen i omkörningsfilen. Strax före Grönsta kommer en lång nedförsbacke på asfalt, följd av en liten knyck nedför på grus och precis där står skylten som förkunnar att det återstår en mil. Det hade runnit iväg ett par minuter i backarna, men det var en del av planen och kossan stod, så att säga, fortfarande kvar på torra land. Jag hade fortfarande tillräckligt mycket ork i skallen för att räkna ut att jag behövde hålla ett snitt kring 4:18 på slutmilen för att gå under 2:05. Det kändes i det läget högst genomförbart och det var med relativt gott humör jag började klättringen uppför Grönstabacken. Jag var fortfarande betydligt piggare än jag känt mig på samma plats ett år tidigare, trots att jag då bara sprungit 12 km eller så.

Grönstabacken är, vilket konstaterats tidigare, ett jävla skit. Det gick oerhört långsamt uppför men jag hade ingen större panik över det. Hellre krafter kvar efteråt. När jag kom upp på det höglänta avsnittet efter backarna var jag för första gången i loppet relativt ensam. Jag började att komma ikapp enstaka löpare och jag blev omsprungen ibland, men långa bitar var jag för mig själv.

Backarna hade tagit mycket tid, så 4:18 per kilometer behövde nu bli en lägre siffra, särskilt med tanke på att Fiskjäveln snart skulle torna upp sig. Känslan i både ben och huvud var helt okej, problemet var bara att det dröjde innan detta syntes på kilometersplittarna. 23:e kilometern klockade jag på 4:09 och där började jag återfå känslan av att det kanske skulle gå att lösa uppgiften. Det var dock en flyktig känsla för när den alltid lika ofattbart branta Abborrbacken väl träffade min näsa rann tiden ifrån mig. En 5-minuterskilometer i det läget är i sig ingen katastrof, men då måste man ha lite mer luft i kalkylen.

Att slutmilen är det som skiljer agnarna från vetet är enkelt att konstatera för här börjar skillnaden i fart bli stor mellan de som har krafter kvar och de som öppnat för hårt. Jag befann mig någonstans mitt emellan men med klar tendens åt grupp 2. Det vill säga, jag susade, alternativt gnetade mig, förbi relativt många löpare men jag blev också synnerligen distinkt passerad av ännu fler. Två Studenterna-löpare susade förbi mig i glatt samspråk och gamle Romaiten Peter Larsson försvann också mellan träden framför mig, som skjuten ur en kanon. Jag koncentrerade mig på en Hälle-löpare som sprang om mig varje gång det gick uppför och som jag sedan hämtade in i nedförsbackarna. Han drog ifrån mig i partiet in mot golfbanan men i början av Karins backe började han gå och det var det sista jag såg av honom.

Vid 2-kilometersskylten visade klockan höga 57 och då visste jag att slutkilometrarna skulle handla om att klara ett nytt pers (gällande: 2:06:40), ingenting annat. Fortfarande kände jag mig hyggligt pigg i kropp och knopp, frånsett benen som passerat bäst före. När det vackra ljudet av speaker och publik borta vid mål första gången kunde anas i fjärran tvingade jag ändå upp farten lite grann och från förvarningen ner till upploppet tror jag till och med att det skulle kunna uppfattas av ett vittne.

Det blev alltså pers med 10 sekunder, och just då var jag faktiskt riktigt nöjd. Eller så var jag bara lättad att ha kommit i mål.

Nu däremot tittar jag på siffrorna från loppet och skakar på huvudet. Hur tänkte jag?

Konceptet ”minuter på banken” är ju inte särskilt effektivt i släta lopp, där man bör ha så jämn fart som möjligt. Att jag ändå satsat på det upplägget beror förstås på att jag tagit hänsyn till att andra halvan är så mycket mer svårsprungen att man behöver mer tid där.

Facit: jag blev omsprungen av drivor med löpare som joggat sig fram den första milen och sedan orkat hålla drivet hela vägen.

Case in point: Peter Larsson. Mitt respektive hans tempo på halvmilsavsnitten: 4:01/4:23 – 3:59/4:01 – 4:03/4:01 – 4:32/4:24 – 4:14/4:01 – 4:26/4:06.

Alltså. En mjukstart innan han successivt kommer upp i samma fart som jag, för att sedan, när det egentliga loppet börjat efter halva sträckan fullständigt köra skiten ur mig. Vid 15-skylten var han nästan exakt 2 minuter efter och exakt en mil senare måste han ha fått syn på min rygg i Abborrbacken. Och jag behöver inte fundera så mycket över vilken sporre det måste ha varit i det läget. I mål var han 1:29 före, så vi snackar utklassning på slutmilen.

Den återstående frågan är bara om lägre fart på första halvan automatiskt skulle ha betalat sig på den andra eller om det var backarna snarare än farten som dödade? Enda sättet att veta det säkert hade förstås varit att ha en klon som sprang med Peters upplägg…

Det är dock helt klart att nästa gång tänker jag köra betydligt mer konservativt i början och satsa på luft i kalkylen i form av extra krafter snarare än extra tid. Någon minut extra till det backiga partiet behöver man men med piggare ben borde det gå att hålla farten uppe betydligt bättre än jag gjorde nu. Till detta kommer den mentala boost man får av att springa om folk i stället för att själv bli omsprungen.