Fyra mil på träning är, uppriktigt sagt, inget man gör för att det är kul.

That said, första två var en ren njutning utmed kusten söder om Visby. Medan solen långsamt sjönk i det spegelblanka havet sprang jag först den vanliga sträckan utmed Hällarna motr Kneippbyn och vidare till Högklint och Ygne. Vid Ygne har jag alltid vänt men nu letade jag mig vidare på en skogsväg som gick över i en minimal, slingrande stig med ett stup på 20 meter rakt ner i havet på höger sida. Stigen var överväxt och på ett par ställen tappade jag helt enkelt bort den.

Efter några hundra meter delade sig stigen och jag valde grenen som skråade upp för branten till nästa nivå. Där var staketet som avgränsar Tofta skjutfält och jag följde det upp till vägbommen. Knappt en halvtimme sprang jag runt på grusvägar, endurospår och stigar inne i skogen på skjutfältet innan det var dags att söka sig tillbaka mot upplysta trakter medan det fortfarande fanns lite ljus. Endurobanan kommer att bli perfekt för att ladda inför Lidingö – massor av korta backar med väldigt lite slätlöpning emellan.

Resterande två mil var bara att beta av. Inte så kul nu, men nyttigt att ha i benen. Segt i slutet – nåt annat är inte att vänta – men det går faktiskt ganska smärtfritt att springa 40 km nu. Nu återstår bara en fyramilare plus två lite kortare och snabbare långpass (bland annat Kungsholmen runt halvmara) innan loppet.

Summa summarum en 9-milavecka, om man räknar långpasset till vecka 16 där det hör hemma – jag var på väg ut i söndags när Gustav plötsligt började kräkas så det får nog räknas till force majeur i en barnfamilj.

Den här veckan är det dags att återhämta sig efter fyra tunga veckor. 96-71-95-90 är med bred marginal den tuffaste sviten jag kört. Det blir några lätta pass, men inget regelrätt långpass. Långhelgen i Stockholm med familjen ska jag ta det lugnt och på sin höjd smita ut på någon liten milrunda om det går.