Att shit happens är en sanning som många långdistanslöpare kan skriva under på. Jag har hittills varit förskonad men efter lång-DM för ett par veckor sedan kan även jag komplettera mitt CV.

Terrängtolvan brukar alltid vara en trevlig tillställning oavsett hur det går med själva löpningen. Det är väl något visst med att tävla i de spår där en massiv majoritet av mina träningspass utspelas. 

I år var vädret dessutom perfekt. Soligt, och den första intensiva försommarvärmen under veckans inledning hade taggat ner lite. Med riktigt bra känsla på träning de två föregående veckorna hade jag till och med lite hopp om att kunna hota mitt ban-pers från i förrfjol, 44 blankt. I alla fall om man räknar om resultatet lite för att ta hänsyn till att varje varv är ca 100 meter längre efter arenabygget. Med lite frågetecken för Henriks tävlingsform kanske jag skulle kunna hota honom också.

Man kan lugnt konstatera att det sket sig. Väldigt bokstavligen.

Att jag fick göra en avstickare till klubbhuset för ett blixtbesök på porslinstronen sex minuter före start är nästan tradition i detta lopp och mest ett tecken på en lagom dos tävlingsnerver, så jag tolkade inte det som någon föraning. Mest en provtryckning av hydraulsystemet, så att säga.

Det blev en märklig start när startpistolen klickade och startern försökte ropa stopp. Några stannade, andra inte. Jag slog av men märkte snabbt att tätklungan inte tänkte starta om så jag hängde på.

Första 500 gick på 1:42 vilket förstås är lite för snabbt men även detta har man ju upplevt förr. Vid första km-passeringen klockade jag 3:35 vilket däremot är helt perfekt. Jag låg i rygg på Henrik och lite framför hade Bagarn och Fred börjat att hänga av Stålis. Resten av det första 4-kilometersvarvet rullade på bra med ganska jämn fart och 14:35 vid varvning är ganska jämförbart med 14:18 från mitt snabbaste år på den gamla och kortare banan.Det var sedan det började skita sig. Henrik började dra ifrån och benen började kännas lite tunga, men framför allt så kände jag att magen började krampa. På andra varvet var det bara ett par körare så även om jag luftade tanken på att kliva av (och kanske fråga snällt om jag kunde få klass om till gubb-åttan i efterhand och bli veteranmästare…) så gav jag mig ändå ut på slutvarvet.

Det var dumt. Ganska snart tilltog magknipen och en högst påtaglig känsla av att väldigt snart behöva, eh, tömma skuffen seglade upp. Tävlingslöpningen upphörde och tempot hamnade ganska precis i nivå med normal långpassfart. Den utmaning som återstod nu var att ta sig i mål utan att skita på sig. En nog så spännande utmaning, och en utmaning där framgången så att säga är sin egen belöning.

Mitt löpsteg, som aldrig varit någon studie i skönhet, liknade vid det här laget mest Zeb Macahan. Med tanke på att detta lopp går ute i skogen hade kanske det klokaste varit att uppsöka en buske men man vill ju inte släppa en placering i onödan. Jag sneglade lite oroligt över axeln, för fort gick det inte.

Framme vid mål stannade jag lättad lite för tidigt och fick ta ett litet stilfullt skutt över mållinjen. Det kändes som en seger att jag tagit mig så långt utan försmädliga olyckor, och som bonus lyckades jag ta mig hela vägen tillbaka till P18-tronen. Av hänsyn till känsliga läsare tänker jag inte gå in på några detaljer, men det var inte vackert.