Jag går och går. Åtminstone 5km varje dag, men gärna längre så att jag verkligen kommer upp i mina 10 000 steg som jag vill ha. Vet inte varför jag hakat upp mig på just 10 000 steg, men det är väl för att det är jämt och bra. Det blir i alla fall närmare 7km, i snitt.

Jag berättade för BM att jag i normala fall springer Marathon och att jag grubblade på järnvärdet, det var ju bara 117-125 (det är därikring det rört sig på sistone) men hon tyckte det var fullständigt normalt för en gravid kvinna som fullföljt 32 veckor och går in i den 33:e. Jag skvallrade att jag brukar ligga på runt 140-150 annars, t om högre ibland, men hon hävdade att det kommer att rätta till sig efter förlossningen, med tiden.

Saken är den att det vore skönt att slippa bli andfådd för minsta lilla. Nu vet jag att Lille Skutt tar upp mycket utrymme. Allt, faktiskt. Jag äter ofta och lite, för jag klarar inte stora portioner. Jag, som i normala fall äter dagsbehovet fördelat på 2 gånger om dagen, knaprar loss som en hamster, och småäter mest hela tiden istället.

Det där med att djupandas känns inte speciellt aktuellt, det finns liksom ingen plats för lungorna. Det enda som händer är att bröstkorgen vidgar sig, så jag kan ytandas. Men den riktiga bukandningen var det länge sedan jag kunde nyttja. Magen följer kurvan precis, så allt är som det ska. Jag bara längtar lite efter att inte längre vara varm som en bakugn, kunna vända på mig utan att känna mig som en gråsäl, andas, äta, hoppa och springa.

Fast mest av allt är jag nyfiken på vem det är som härjar därinne. Innan idag, på ICA, kändes det som att bebis gjorde en frivolt allra minst. Hela magen gungade och hade jag inte haft en tunika hade man nog kunnat se fotavtrycket från utsidan..!

Fast jag ska inte klaga, jag hade blivit mer orolig om det inte hade varit någon action därinne. Då finns det anledning att oroa sig.

Fast det är en rackare att vara livlig mest hela tiden… 🙂