Det är ingen hemlighet att min dröm är 100km, eller att jag egentligen inte har en aning om vad jag ger mig in på. Däremot har jag lärt mig av de senaste årens klockbitande att jag har ett mycket bättre redskap för att avgöra om jag ligger rätt i intensitet i förhållande till vad jag vill göra: mig själv.
Missförstå mig rätt, jag älskar min Garmin 910XT och all den statistik den kan förse mig med. Efter passet. Men under passet förvisas den till att vara en passiv passagerare. Det jag försöker lära mig, det som jag tror är mer värdefullt än några intervaller i världen, är att lyssna och förstå kroppens signaler.
De senaste två dagarna har jag sprungit 35km, varav det ena ett tufft intervallpass. Hade jag försökt gissa på ett lämpligt tempo och ställt in klockan på att hålla det hade det garanterat blivit fel. Jag hade aldrig kunnat drömma om att benen skulle välja 6:40/km som ett lagom “det här känns lätt nog för att sjunga”-tempo. Man får konstiga blickar om man sjunger med när mp3:an spelar Queen, och det låter säkert inte klokt när man försöker sjunga med i Bohemian Rhapsody. Nej, känslan och benen var inte överens med min interna gissning (7:10-7:20/km var jag beredd på).
Så nu när det står intervaller på schemat försöker jag tänka ut hur det ska kännas snarare än vilket tempo hitan eller ditan jag borde hålla. Jag är usel på att hitta en given fart ändå, men en viss ansträngning kan jag pricka. Ska det vara “lätt och ledigt”, “ansträngande men kontrollerat”, “flåsigt och riktigt tungt” eller “klump i halsen-jobbigt”? Det sistnämnda är riktigt otrevligt, det kräver en betydande insats för att nå dit.
Det som är allra mest underhållande med min nya attityd till löpningen förutom att varje pass blir lyckat, är att tempot blir kanonjämnt. Det är, för att vara jag, bisarrt jämna siffror till och med. Den detalj som jag aldrig annars brukar fixa men som styr upp sig själv när kroppen själv får styra är uppvärmning. Jag noterar roat nämligen att de två första kilometrarna går saktare, sen växlar benen upp till det för dagens mest lämpliga tempot. Ansträngningsgraden är den samma, det är rätt ballt faktiskt.
Det här sättet att springa är kanske skåpmat för alla erfarna löpare, men för mig är det nytt och fräscht och riktigt roligt. Det är riktigt roligt att ge sig ut och springa när jag slipper oroa mig för tider och tempo, jag springer ut och jagar en känsla istället. Dagsform, underlag, väder, vind och humör påverkar ju löpningen, men får jag fatt i känslan har jag hittat rätt. Ska jag bli så där långpasstrött idag eller ska jag springa andedräkten ur mig? Vilken känsla står på menyn idag? Det är, för mig, ren löparglädje.
Det är ju det som är så himla bra med träning. 🙂 Att träna på att lära sig lyssna på sin kropp. Jag gör också tossigheter. 🙂
Överhuvudtaget tror jag att man (åtminstone jag om vi nu inte ska generalisera ett smack) inte ska vara rädda för att just träna på träning. Att träna sig i att tolka kroppen, att träna på att springa sig tvärslut, att prova att springa så jädra mkt för fort att man faktiskt måste stanna. Receptet att alltid safa tror jag inte på. Faktiskt. 🙂
Jag personligen älskar mina “Kristinor”, mina intervaller där jag börjar lugnt och sedan ökar, ökar, ökar ända tills jag faktiskt MÅSTE stanna och vila. Vid dom lyssnar jag inåt jättenoga hela tiden. Känner efter hur det känns och tack vare dom tycker jag mig ha blivit lite duktigare på att känna när det faktiskt är dags att bromsa in lite om jag inte ska behöva stanna. Att hinna vända innan det är försent alltså. Att veta precis hur det känns när det är fara å färde. 🙂 Mina 15K snabbdistans som jag kört senaste tiden har jag just använt för att försöka lyckas bromsa innan det slutar med mjölksyra.
Så gör jag. 🙂
Ja, jag tror nästan det 🙂
Med det sagt så försöker jag inte stjäla klockorna för någon. Jag försöker bara uppmuntra till lite mönsterbrytning, så ett frö, tänka utanför den berömda boxen. Våga hoppa i i den djupa änden s a s 🙂
Misstag är den största läromästaren 🙂
Jag tror inte vi är så olika i grunden Lingling, faktiskt 🙂
Största skillnaden är nog att jag sakta men säkert börjar våga lita på att kroppen vet vad den håller på med. Som inbiten klockbitare är det jätteläskigt, att dra iväg och inte ha en klocka som styr. I början blev det fel också. Det kommer säkert bli fel fler gånger också, men det blir mer och mer rätt också.
Blev samma för min del när min garmin dog under köpenhamnmaran. Gick på känslan och höll exakt samma km tid större delen av loppet och hade kunnat fortsätta när jag kom imål:) Bra att springa utan klocka: ibland, )
Så gör jag ofta också Lingling, jag tycker det är skönt att “rasta” mig lite och bli ordentligt uppvärmd och vakna till lite innan jag faller in i lämpligt tempo. Men för mig handlar det ofta snarare om 1 km. Jätteskönt och ingen skada skedd för mig, tvärtom. 🙂
Det som funkar för dig … Men det jag stör mig på i vår tidigare diskussion är när man antar att alla funkar lika. När jag värmer upp sticker mina ben iväg i “sprinttempo” första hundra metrarna av sig själva … med eller utan hund, även när det inte är lopp 😉
Skönt att slippa klockor. Har lite samma tankesätt nu när jag precis har börjat, kroppen styr och att jag ska orka. Bättre det än att springa med ett öga på klockan och bli påtvingad ett tempo som är för högt eller lågt.