Mina ben är besatta. Det är den enda förklaringen. Idag skulle jag dels testa hur justeringen av inlägget blev och dels ville jag testa en gel med koffein för att se om det var nått att ha (får man löparmage av sånt vill man gärna vara någonstans där det är nära till toaletten). Kilometer efter kilometer flöt förbi, jag kände mig aldrig direkt trött i andedräkten eller hur man nu ska förklara det. Jag kan inte påstå att jag fick slita, det är därför jag tror att benen blivit besatta.

Fast jag tänker inte skåda given häst i munnen, gillar benen det tempot så får de hållas. Börjar något klaga – senor, muskler tänker jag mest på men jag försöker vara lyhörd för vad kroppen vill – då sänker jag farten, svårare än så är det inte. Lyhördheten går åt båda hållen dessutom, lika väl som man ska vara snäll och sänka farten när kroppen behöver det ska man vara modig och öka tempot när kroppen tycker det är okej, tycker jag. Go with the flow, som jänkarna skulle sagt. Det gillar jag.

Före löpningen idag kilade jag till Runners Store och fick inklägget justerat. Det blev lite bättre, men inte helt bra tycker jag. Inlägget känns fortfarande lite skumt, hasselnöten i hålfoten vill inte försvinna så jag får återvända imorgon och ta ett snack med Janne. Känslan dyker inte upp direkt, utan efter ett tag, men då är den nog så irriterande. (#)

I heglen blir det spännande och då vill jag nog att inlägget ska vara perfekt för då ska jag springa 3:45:00 respektive 3:00:00 på lördag och söndag. Gissa vem som inte låter benen hålla fri fart då? Nån måtta på modet får det vara, man behöver inte vara dumdristig heller! 😀