Onsdagens (jaja, svårt att hinna blogga ibland) Guteterräng på 4230 knixiga meter i Östergravar skulle rimligen inte kunna bli något för historieböckerna. Precis som förra loppet, för två veckor sedan, kom jag till start med rejält nedtränade ben efter ännu en niomilavecka, ett 36-km-pass på söndagskvällen och 16 km dagen innan.

Skillnaden mot Klintehamn var dock påtaglig – den här gången svarade benen nästan på kommando. Att Daniel skulle vinna och Rasmus och Henrik fajtas om andraplatsen kändes ganska givet soch de seglade mycket riktigt iväg efter att vi sprungit i klunga några hundra meter.

Själv fick jag en kamp mot orienterings-Björn, som innan start också klagat på slitna ben efter helgens SM. Han låg i rygg till slutet av första varvet så när han visade tendenser att vilja gå om fick han gå upp och dra. Jag klev in precis bakom och lät honom klyva lite vind.

Om mitt minne stämmer har Björn en spurt som jag inte kan matcha, så planen som tog form gick ut på att rycka tidigt och hoppas köra skiten ur honom. I slutet av andra varvet, nästan samma ställe som han gått om, tjongade jag in en högre växel och fick en liten lucka direkt. Taktiken fungerade och jag tror att han vek ner sig mentalt ganska snabbt. I mål var luckan 20-30 sekunder.

Sluttid 15.18, halvminuten bättre än för två år sedan och det får man vara nöjd med.