Som varje sann motionär med självinsikt anser jag att Mo Farah är en helt adekvat måttstock för mina ansträngningar. Jag menar, jag skulle ju (om jag var utvilad) lätt kunna hänga på honom i 30 meter på hans avslutningsvarv på 10 000 meter så det är bara lite uthållighet som fattas.

Det var med andra ord med stor tillfredsställelse jag läste att coach Salazar beordrat Mo att höja tempot på de lätta passen eftersom han inte fick ut tillräcklig träningseffekt av att fisjogga i 4:20-fart. Hans återhämtningspass genomförs numera kring 3:25-tempo.

Skönt. Själv har jag, om jag inte är enormt trött och sliten, alltid svårt att hålla igen på de lugna passen. Jag kanske haltar igång lite stelt kring 4:50-fart på första kilometern men halvvägs genom första milen, när cirkulationen är igång och lederna uppvärmda, har tempot plötsligt hamnat i någon helt annan region.

Så även i dag. Efter tre 15-kilometerspass på raken, varav ett med ganska tuffa kilometerintervaller i tisdags, skulle jag jogga en lugn mil i dag och sedan riva av ett ordentligt kvalitetspass imorgon.

Det gick, eh, sådär. Eller så gick det skitbra, beroende på hur man ser på saken. Första två kilometrarna rullade undan på 4:30-4:15 men sedan, när jag kommit in på skogsstigarna bortom Terra Nova och satte siktet mot grusgropen i Träkumla, visade klockan ofta farter under 3:50, och kilometrarna hamnade i intervallet 3:55-4:05. 10 km passerades ett par sekunder söder om 41 minuter. Strax därefter sprang jag på Mika, som var i slutet av sitt 10*200 m lätt stigande. Jag harade honom till att öka farten med 6 sekunder på de två sista och sedan joggade vi i 5-minutersfart den sista biten. Av en mils återhämtningsjogg blev det således totalt drygt 14 km varav en mil med 4-minuterssnitt.

Är det succé eller fiasko? Man kan väl säga att den saken avgörs vid lunchtid i morgon. Lyckas jag genomföra mitt planerade kvalitetspass var dagens lite snabbare distans alldeles lysande. Annars inte. Men det var i alla fall i Mo Farahs anda.