Jag laddar upp kurva och sånt när jag kommer hem till min dator och kan koppla in klockan, men det blev hur som helst personbästa med kanske 5 minuter. 2:22-nånting landande jag på till sist, och det är jag supernöjd med!

Det skulle bli varmt, så mycket hade jag fått klart för mig. De flesta vädertjänster gissade på runt 18 dock, inte de 26 som Aftobladet skrev om och absolt inte alls i närheten av de 30 som jag läst om på andra håll. Jag måste dock erkänna att jag gissade på 20-22 grader varmt när jag kom i mål, “för så varmt som när jag sprang hemma senast var det ju inte”.

Fast 61 personer på sjukhus förvärmeslag och uttorkning, varav 5 på intensiven, talar sitt tydliga språk. Det var Varmt.

Jag märkte inget av all kalabalik dock. Jag såg inga stupade löpare längs banan, som medierna skrev. Ska man tro tidningarna så låg det folk i drivor, jag såg inte en enda. Det var lite varmt när man kom i lä men eftersom jag öst vatten över mig regelbundet vid varje station höll jag mig sval och skön hela vägen. För det mesta räckte den svaga brisen för att hålla mig sval och i skuggan blev det t om så svalt om armarna att huden knottrade sig.

Vis av skadan från Stockholm Marathon drack jag vid varje bord i början, en mugg sportdryck och en mugg vatten. Den tredje muggen hamnade i håret och på kläderna. Så småningom blev det t om så mycket vatten att jag började avstå sportdrycken, jag hann inte bli av med smaken i mun från förra muggen förrän det var dags för nästa.

Men taktiken fungerade, jag kroknade aldrig och jag kunde hålla mitt tempo som jag ville i stort sett hela vägen. Enda gången jag behövde bromsa var på götaälvsbron för där gick det så mycket folk att jag hade svårt att komma förbi. Gå till höger, spring till vänster? Nej nej, gå överallt, spring nånannanstans. Avenyn fick jag också kryssa och backen efter avenyn fick jag sicksacka mig fram. I sista backen mot Slottskogsvallen däremot hade de värsta propparna försvunnit och de sista 500m kunde jag springa ostört.

Det var lite trångt bitvis, men jag har också insett att den där ryckiga löpstilen som blir när man är så många löpare passar mig. Jag springer ganska rycktigt av naturen, så jag trivdes faktiskt ganska bra. När jag svängde in mot mål funderade jag på om jag kunde springa mer i samma tempo och kom fram till att ja för fanken!

Det här var så kul att jag tyckte det var synd att det var slut. Vid 15km tittade jag på skylten och insåg förskräckt att “men det är ju slut snart, det är ju bara som runt stadsdelen hemma kvar!” och kände en viss besvikelse, för jag hittade verkligen min takt idag. Kroppen fungerade som en maskin, allting klaffade och löpningen var så där underbar att jag inte ville sluta. Det kanske låter bisarrt med tanke på loppet, vädret och allt men det var helt enkelt underbart! Just då, när jag pressade på lite extra på väg mot mål och kände hur mycket kraft det fanns i benen om jag ville, var löpning det bästa i världen.