Vi lämnade Stockholm på fredagen redan klockan 06.00 vilket gjorde att vi kunde ta det lugnt och ändå komma i god tid för att hinna checka in på hotellet, äta och ändå vara tidiga till nummerlappsutdelningen och mässan. Mässan i sig var en hit, där fyndade jag ett nytt, blått vindställ från Dobsom, tights, tröjor, strumpor och skor så nu är jag ekiperad! Försökte gå och lägga mig tidigt, trots hockeyn. Det sket sig men det lär ju inte ha påverkat på något sätt.

Tävlingsdagen började redan vid 9, då vi åt frukost. Jag orkade i vanlig ordning inte så mycket – kaffe, lite yoghurt och två ägg – men lunchen på Botaniska trädgården bestod av en rejäl portion pasta. Vi strosade runt bland blommor och blad och kikade före loppet, delvis för att det fanns gratis toaletter utan kö och delvis för att de har en restaurang god pasta och utan nämnvärd kö men också för att de faktiskt har väldigt mycket vackra blommor och det är en lugnt plats ett stenkast från kaoset. Synd att inte azaleorna börjat blomma ordentligt, det var bara några av de tidigaste sorterna som slagit ut än.

Min start gick vid 15:09 och jag försökte verkligen känna in vilket tempo kroppen villa hålla. Hittade andningen och rytmen ganska snart, fast under större delen av loppet trodde jag klockan ljög. Eftersom jag måste kalibrera om den litade jag inte på när den påstod att jag sprungit första 5km på under 35 minuter – ett ovanligt hårt tempo för att vara mig. Älsklingen fick SMS-rapporter och noterade också hur förhållandevis hög fart jag höll, och blev orolig.

Han blev inte mindre nervös när 10km-rapporten ramlade in, och han fick veta att jag sprungit första milen på under 70 minuter. Det har jag inte gjort mer än en gång innan – på ett millopp! Då blev han orolig på riktigt.

Jag å andra sidan kom till den första bron, kortade in steget något och behöll frekvensen och då märkte jag hur lätt bron var. Motlutet innan bekymrade mig inte nämnvärt, jag blev lite varm, men inte trött och när det började luta nedåt på andra sidan bron tänkte jag lite kaxigt att det minsann inte var nånting jämfört med Lidingös eller Ursviks backar.

Jag fascinerades av hur kilometrarna rann förbi, den ena efter den andra och i jämt tempo. Vilket tempo jag höll hade jag noll koll på, men jag förstod att det kunde bli bra eftersom det kändes så bra. Vid 15km gjorde jag min älskling nervös genom att passera på 1:44-nånting, dvs lika snabbt som de andra passeringarna. Fast nu hoppades han snarare att jag skulle hålla hema vägen in i mål, att jag skulle orka och inte gå in i någon vägg.

Jag tuffade på, passerade Frihamnsmotet med ett brett leede och tänkte att mig fick ni inte stopp på i alla fall. När vi kom till den andra bron kändes den lätt, steget var fortfarande starkt och kroppen kändes bra. Jag tuffade på, kom in på avenyn och första tröttheten kom egentligen vid tvättsvamparna skulle jag tro. Det var i alla fall där jag först började med räkneövningar för att slippa tänka så mycket på benen.

Jag fick ny energi i vändningen och passerade därefter löpare kontinuerligt, bara det är energigivande! 16, 17 och 18 passerade tämligen bekymmersfritt, det var bara 19:e kilometern som besvärade mig så att jag gick mer än precis så länge att jag kunde dricka. Fram tills dess var det “greppa, stick, drick” som gällde vid borden och jag stannade på sin höjd några sekunder för att stjälpa i mig drycken lite snabbt innan jag drog igen. Ett drickastopp kan inte ha tagit mer än fem-tio sekunder på sin höjd, sammanlagt fram tills dess men den här gången gick jag faktiskt kanske två, tre meter innan jag flinade upp mig och drog igen.

Ett leende kan ändra hela sinnestämningen. Så jag klädde på mig ett nytt leende och passerade så småningom 20km. Bara 1 098meter kvar, varav de sista inne på löparbana. I kurvan stod min älskling och fotade, och jag hittade faktiskt tillräckligt mycket krafter i benen för att orka spurta in i mål. Jag passerade säkert 20 löpare på de där metrarna, sen höll jag på att dundra rakt in i massan av blåbär som stannat precis bakom mållinjen. Erfarna löpare flyttar sig, så att nästa löpare slipper tvärnita och kanske skada sig.

Nu hann jag stanna skadefritt och kasta mig mot ett kravallstaket, flämtande efter luft och glad som en lärka. Spurten tar alltid slut på mig, jag är ingen sprinter. Idag, söndag, är jag lite stel i benen. Jag är inte van att springa så fort så länge men det var skönt att få ett kvitto på att jag kan. Snittpulsen under loppet var 162 och som mest nådde jag 180 i puls. Snittet låg bara nätt och jämt inom vad jag anser vara min zon, jag låg alltså på gränsen.

Officiella sluttiden 2:29:01 känns extra bra eftersom jag själv trodde det skulle ta ungefär en kvar längre än det gjorde. Snittfarten 07:05 min/km är kanske inget modigt tempo för de flesta men det är ett högt tempo för mig att hålla så länge. Enligt SMS-meddelandena var jag väldigt jämn genom hela loppet, pendlade bara några sekunder hit och dit. Broar, backar och motlut kändes inte alls lika skräckinjagande som de kunde ha gjort, antagligen tack vare Lidingö.

Det mentala lyftet från Ultran är svårt att beskriva, men ni som sprang kanske tittade upp mot Älvsborgsbron. Min känsla jag fick när jag gjorde det var “Jaha, jamen den tar jag” utan att tveka eller tvivla ens en sekunde att jag skulle klara bron. Minnet av abborrbacken efter 44km sitter djupt. Få backar kommer att kunna skrämma mig efter den upplevelsen.