Tävlingsäsongen på Gotland inleds traditionellt med Vårterrängen i Klintehamn – ett något mer avskalat arrangemang än diverse premiärlopp på andra håll. Ett par funktionärer, 30-40 hårt inbitna löpardårar, manuell tidtagning och så lite fika och prisutdelning på fritidsgården intill barkspåret.

Med barkspåret var det i år för övrigt lite si och så. Snösmältningen hade inte gått helt obemärkt, om vi säger så. Uppvärmningsvarvet runt 2,5-kmslingan höll på att sluta med drunkningstillbud i bortre delen, där några av vattenhindren sträckte sig uppemot tio meter. Där det inte stod vatten var det mjukt och slafsigt.

Sålunda var de yttre förutsättningarna. Hur benen skulle bete sig efter förra veckans mängdrekord, inklusive 38 km på söndagen, återstod ännu att se. På uppvärmningen kändes det OK, men det är skillnad att gasa på.

En jävla skillnad, visade det sig snart efter start. Den väntade tätklungan med Daniel, Olof, Henrik och mig drog snabbt iväg från övriga startfältet men när de första vattenhindren dök upp efter knappa kilometern kände jag att Henriks rygg gled iväg och med strama baklår fanns inte mycket att sätta emot.

Luckan växte ganska snabbt först, men jag kämpade ändå tappert på första varvet med fokus på tiden snarare än den tämligen givna fjärdeplatsen. Vid varvningen hade dock klockan passerat 9 minuter vilket gjorde att förra årets tid, 17.40, kändes helt ouppnåelig och 18-minutersvallen också svår. Där satte lättjan in och jag lyckades inte riktigt förmå mig att gå för fullt utan något – tid eller placering – att kämpa för.

I mål stannade klockan på 18.47, vilket innebar 1.10 upp till Henrik på tredjeplats och 1.07 till min egen tid förra året – då jag spöade Henrik med 35 sekunder.

Det var en tämligen lerig skara som rörde sig mot omklädningsrummet. Lite GGN-varning, fast utan motorcyklar…

Bilden på Daniel och Olof i lokalpressen ger en antydan om förhållandena.