Älskling är på grabbträff norrut och jag ska försöka göra en hyfsad avslutning på en ganska kass vecka.

Jag var helt utslagen igår. Möjligen ägglossningshormoner i kombination med värmen. Fick ändå undan massor på jobb. Bland annat monterade jag två käpphållare. Svetten rann och jag mådde riktigt jävla illa. Innan dess var jag och hämtade lite träningsredskap på ett boende. Satte mig i en stekhet bil och la grejerna, däribland ett Theraband bredvid mig. Ni som vet hur Theraband kan lukta, ni förstår att det var där illamåendet satte igång!

Sov mellan halv fyra på eftermiddagen och halv nio på kvällen. När jag vaknade var inte backträning det första jag tänkte på. Eller jo förresten, det var det, men jag kände icke alls för att genomföra den. Och det gjorde jag inte heller.

Det dröjde ett tag innan min trötta hjärna registrerade det men när jag tittade ut på baksidan igår eftermiddags såg jag att någon varit inne på min tomt och klippt häcken som vetter mot grannens trädgård. Eftersom jag är den jag är reagerade jag inte med glädje och tacksamhet. Jag känner mig ledsen, men mest av allt kränkt. Jag är säker på att “någon” är vaktmästeriet i samarbete med min granne. Jag är också säker på tidpunkten när de stod och pratade om det. Trädgården är mitt ansvar -jag vet. Men vet dom någonting om hur mitt liv ser ut, om hur jag har det och hur jag kan må? Just detta att dom inte sa nånting utan bara gjorde det. Och, om Fru Granne nu tyckte att det såg så hemskt ut, varför inte prata med mig om det på ett snyggt sätt istället för att springa till vaktmästaren?? Dessutom tycker jag att dom har tagit alldeles för mycket. Jag gillar inte att ha insyn rakt in i hennes trädgård. Och jag vill definitivt inte att hon ska kunna se rakt in i min (trädgård).

All this bitterness över i-landsproblem….Tänk på stackars Kristian. Han lever med ovissheten om vilken av dessa dagar som blir hans sista i jordelivet.