Att åka ända från Gotland för att springa 25 varv en tisdagkväll innebär (med resa och hotell) att varje varv kostar ungefär en hundring, så det gäller ju att utnyttja tillfället. 

Det får jag nog säga att jag lyckades med i tisdags. Känsliga läsare varnas härmed: texten kan genomsyras av en viss självbelåtenhet. Det beror på att jag är skitnöjd.

Målet var ju i all enkelhet att räta ut frågetecknet bakom mitt färska milpers, 35:46 på det väldigt inte kontrollmätta Ladingsränne. Är jag verkligen en sub 36-man även när sträckan helt garanterat är 10 000 meter?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Genom empirisk forskning. Den typen av experiment kan vara ganska plågsamma, inte minst för huvudet eftersom 25 varv på en löparbana kan vara dödligt tråkigt om man får springa i ensamhet. Därför förlades testverksamheten till Stockholms stadion och Långlöparnas kväll, där över hundra fullgradiga dårar mött upp för att genomföra inte ett utan fyra 10 000-meterslopp, graderade D-A. Samma dag hade jag tack och lov fått byta heat från B till C och det visade sig vara ett lyckodrag. Det är nämligen roligare att vinna sitt heat än att komma sist. Eller nästan sist.

Det var utlovat ganska många gubbar med siktet inställt mot sub 36 i C så jag hoppades på mycket draghjälp. I början var dock min plan främst inriktad på att släppa fram så många som möjligt och hellre underprestera än övertrassera på första varvet. Ett par förlorade sekunder tar man lätt tillbaka men har man kört för hårt i den inledande entusiasmen får man betala dyrt efter ett tag.

Mycket riktigt så såg jag efter första kurvan att jag, trots de slöa ambitionerna, öppnat under 19 sekunder på första 100, dvs ner mot 3 blankt i kilometerfart. I med bromsen direkt så var ingen skada skedd. Första varvet gick på drygt 87 sekunder, lite över en sekund långsammare än målfart men alltså helt enligt plan. Jag befann mig i det skedet i nedre halvan av det 33 personer stora startfältet. I täten fanns Lorenzo Nesi, en av loppets två tjejer samt ytterligare ett par löpare. Bakom dem bildades snabbt en liten men överkomlig lucka och därefter följde en lång rad. Det fläktade lite motvind på bortre lång så det var skönt med sällskap att gömma sig bakom.

Efter att andra varvet faktiskt gått ytterligare lite långsammare började det bli dags att hitta målfarten och undan för undan ta sig framåt. Jag klämde i med tre varv klart på rätt sida av 86-gränsen och allt kändes väldigt avslappnat och skönt. Mina sprillans nya racing flats (Nike Zoom Streak på ca 150 gram) kändes alldeles underbara och fötterna tassade framåt som de skulle. Den Lorenzo-ledda tätklungan hade inlett på 3:30 första km för att därefter mattas något. Jag hade däremot min klart långsammaste km först (jag såg inte på klockan men det bör ha varit runt 3:38) och det är ett bra ställe att placera den. Man ska ju se till att få sin långsammaste km överstökad så fort som möjligt så den inte kommer och stör i slutet.

Min färd framåt i startfältet präglades av att jag efter varje varvning fick en indikation på farten, och om den var över 1:26 (dvs 3:35-fart) avancerade jag till nästa lämpliga uppsättning ryggar. Det var aldrig mer än ett par meter mellan alternativen förrän efter drygt tre km då jag tagit mig ända fram till tomrummet. Gapet fram till den återstående trion i täten kan ha varit ca 25 meter eller fem sekunder. Vi var tre man som anförde andraklungan och ett tag låg jag i rygg och kontemplerade läget men när varvtiderna låg stadigt över 86 sekunder insåg jag att det krävdes lite action om det skulle bli någon sprängd 36-vall. 

När vi passerat 4 km sa jag till mina klungkamrater att “nu turas vi om att dra så vi kommer ifatt täten. Jag tar första”, och så gjorde jag det. Plötsligt visade klockan en bit under 85 på nästa varv och det kändes mycket bättre. Jag tror det var Studenternas Jacob Wernqvist som sedan antog utmaningen och vi gnuggade oss, meter för meter, närmare täten. 5 km passerade vi på ca 17:55 och då kändes 36:an förhållandevis inom räckhåll. Jag var inte det minsta ansträngd, jag hade skitkul och jag hade noll planer på att vika ner mig.

Vid det laget hade vi nästan fångat in tättrion som dessutom börjat spricka upp lite. Det innebar att glädjen liksom spreds ut ytterligare när vi fick chansen att fånga in dem en och en. Vid det laget hade Jacob slutat att byta av mig och jag ledde jakten själv. Eftersom speakern nu börjat notera mitt avancemang fick jag gång på gång höra mitt namn dåna ut över stadion och det triggade förstås också.

Någonstans mellan 6 och 7 km började det stå klart att detta skulle bli en tvekamp mellan Lorenzo och mig. Gubbarnas dominans – han är till och med fem år äldre än jag. 

Jag kände mig fortfarande oförskämt fräsch och jag hade den psykologiska fördelen att ha hämtat in en ledning. Om den psykologin påverkade Nesi vet jag inte men den påverkade mig – jag kände mig som en miljon dollar.

Mönstret sedan tidigare upprepades: jag låg i rygg men insåg att det gick för långsamt. Att spöa Lorenzo lockade visserligen, men tiden var faktiskt viktigast. Således var det bara att kliva upp i ledning och börja mata på. Att jag inte längre hade en rygg att hålla kompenserades av att vi nu stadigt varvade andra löpare.

Jag försökte desperat att räkna baklänges för att ha koll på hur vi låg till mot 36-vallen. Vid 8 km tror jag vi låg ganska precis på budget och det gällde att inte bli bekväm utan gasa även den näst sista km. Att Lorenzo börjat  att släpa efter gjorde förstås inte saken sämre. Vid sista km-passeringen såg jag att vi hade ett par sekunder till godo och med tanke på att jag kände mig ganska oförbrukad visste jag att tidsmålet skulle ordna sig. Frågan var bara vad Lorenzo hade att sätta emot. Jag skruvade upp ytterligare lite grann, uppeldad av Romakompisarna som vrålade för full hals nere vid målområdet. Näst sista varvet gick en bit under 85 sekunder och även utan att vrida på huvudet kunde jag konstatera att Lorenzo släppt taget. Jag fick lyssna på speakerns referat för att få bilden klar. Jag ökade ytterligare på sista bortre lång och in i kurvan fick jag höra att Lorenzo försökte spurta ikapp. Jag pressade upp allt jag hade – så fan att jag tänkte släppa detta – men med mindre än 50 meter till mål såg jag i ögonvrån att han kom upp jämsides.

Det fascinerande är att när man går på max kan man faktiskt öka, bara man vill det tillräckligt mycket. Till min förvåning lyckades jag svara på attacken och när mållinjen äntligen passerade under mina fötter var jag först. Inte med mycket, men 3/10 räcker. Sista varvet kanske inte skrämmer Mo Farah, men för mig är det en rätt grym prestation att lyckas pressa ur mig ett 77-sekundersvarv (ca 3:13-fart, om jag räknat rätt) som avslutning på ett 10 000-meterslopp.

Eftersom jag klockade varven har jag inga km-tider, men det går ju att få fram splittar på 2 km i taget. Man ser tydligt hur loppet växlade mellan olika skeden – lite snabbare när jag avancerar i fältet och långsammare när jag ligger i rygg. I stort är ändå farten oerhört jämn med mindre än fem sekunders skillnad mellan snabbaste och långsammaste tvåan, om man bortser från den sista där spurtvarvet drar ner tiden med tio sekunder.

Detta var faktiskt hur kul som helst, och när jag kommit ut ur duschen insåg jag vilket begåvat drag det var att byta heat. B-heatet blev nämligen en betydligt mer uppsprucken historia där Henrik ganska tidigt hamnade i ingenmansland som anförare i en helt avsågad tredjeklunga. Joel fanns länge med i samma klunga men han såg tidigt plågad ut och föll tillbaka. Joel borde naturligtvis också ha sprungit i C – där hade han befunnit sig i ett stim nära täten och även om resultatet kanske inte blivit bättre skulle han ha haft kul på vägen. Att stappla in näst sist på 36:21 såg däremot måttligt kul ut. 

I A-heatet svarade både Bagarn och Fred för starka insatser med rejäla pers på båda. Bagarn slog även ett 30 år gammalt klubbrekord med sina 31:36, vilket räckte till 4:e plats. Även Fred tog sig en bit under 32 med sitt 31:50, men den största bragden i det var återkomsten. Halvvägs in i loppet såg han ut att planera sin egen begravning och trenden på varvtiderna gick stadigt i fel riktning – från 74 upp till 79, där jag slutade att ta tid. Men på något sätt lyckades han vila upp sig och hala fram det extratjocka pannbenet ur fickan, för en stund senare låg han åter stabilt runt 77 sekunder på varven.

Mina varvtider/2-km-splittar:

87,46-88,27-85,51-84,94-85,3 = 7:11,48

86,73-86,45-87,24-86,11-86,8 = 7:13,33

84,57-85,05-86,04-86,06-86,63 = 7:08,35

86,14-86,96-87,41-86,90-86,13 = 7:13,54

86,08-86,86-85,34-84,88-77,63 = 7:00,79

Summa summarum: 35:48,10