Så fick man sig ett litet formtest i helgen. Den gedigna o-formen jag vilat mig till i januari och februari bleknade undan för undan i mars för att så smått kunna uppgraderas till dålig form för ett par veckor sedan. Efter några veckor med nästan normal träning (mja, mängden är fortfarande inget för rekordböckerna men det börjar likna något) inklusive några plågsamma kvalitetspass börjar jag nu känna igen min löparkropp. Den dåliga formen kan i kanske bästa fall snart börja kallas för gryende form. Det låter ju bättre, om inte annat.

Tiden var således mogen för den första riktiga tvåmilaren. Men det vore ju ingen utmaning utan en liten knorr och den bestod i att jag fick sällskap av Fred och Bagarn. Fred är en vänlig yngling som brukar ta hänsyn till äldre människor och deras skröpliga kroppar men den 23-årige degspecialisten Antonsson är av mer skoningslöst virke. 

Eftersom han så sent som i torsdags var tvungen att anpassa sig till annat sällskap och återhämtningsjogga en mil i 4:20-tempo (“så långsamt har jag inte sprungit i år”) var han tydlig med att långpasstempot inte fick vara segare än 4:10. När vi väl kommit upp i marschfart efter uppförsbacken från innerstan – rollatorn går ju så trögt på kullersten – etablerade vi ett tempo mellan 4:02 och 4:07 över Södra Hällarna bort till P18-spåret. När den sjunde km tog hela 4:12 blev jag och Fred lite oroliga att tålamodet skulle tryta men Bagarn förkunnade överseende att just den kilometern ju är lite segt uppför, så det fick gå.

Efter en kort tystnad förtydligade han i alla fall att “men det får fan inte gå långsammare än 4:10 slätt.” Det är bra med tydlighet, så gamla gubbar vet vad som gäller.

Så långt hade det faktiskt gått långt över förväntan att hänga med, och jag var fullt konversabel. För bara några veckor sedan körde jag tröskelintervaller i motsvarande tempo och upplevde det som snudd på ett självmordsförsök så förbättringen är påtaglig.

Men, som det brukar heta: plötsligt stod verkligheten där och lurade. När Bagarn ryckte i betslet började jag känna mig mer som en bromskloss än ett sällskap. Elfte kilometern på 4:02 blev droppen och jag bad om nåd. Det vill säga jag bad dem att köra på i önskat tempo och lämna mig åt mitt lidande.

Uppvärmd och klar för den viktigaste delen av varje långpass (andra halvan) blev det nu dags att bekänna färg. Skulle jag vika ner mig av lättnad och fisjogga resten av passet eller fanns det ännu lite krafter kvar?

Jo, och det var här jag fick det riktiga kvittot på att kroppen svarat på träningen: efter att ha slagit av högst marginellt på farten lyckades jag faktiskt hålla mig där ända hem. Mellan 4:15 och 4:20, frånsett samma sega km där Bagarn tidigare godkänt 4:12. Utan sällskap med oxpiska tog den 4:30, men sedan var jag tillbaka i tempo igen.

Precis när klockan slog 1:25 pep den för 20 km, alltså ett snitt på 4:15 från kallstart. Det hade jag aldrig fixat att utsätta mig för utan skoningslöst sällskap och där är Bagarn pålitlig. Han följer sitt upplägg som en maskin och vill åldrande motionärer hänga på så får de åldrande motionärerna bita ihop och ta i. Hur karl’n håller är en gåta – 14 mil i veckan där återhämtningspassen sällan går långsammare än 4 blankt. Dags att byta smeknamn? Daniel “Maskinen” Antonsson, det låter nästan som en elak motståndare i en Rocky-film.

Det blev en lite stelbent eftermiddag, då jag bland annat utan större framgång försökte spela fotboll med Axel, men ibland är det bara skönt att känna sig härjad.