Älsklingen hörde av sig till Lidingöloppets kansli och berättade om vad som hänt, och de skickar en ny istället för den som gick i flisor. En i övrigt totaleländig dag kanske slutar bra ändå till sist.
Jag kan inte gå som folk, inga längre sträckor i alla fall. Knäböj kan jag göra en, om jag måste. Ta på sig skorna gör jag sittandes, för stå på ett ben är på tok för jobbigt. Sätta sig ner gör jag med hjälp av gravitationen men ta sig upp från stolar och soffor gör jag helst med armkraft fortfarande, även om jag skulle kunna resa mig enbart med benkraft.
Katten tittar förvånat på mig när jag vägrar väja för henne utan föser undan henne, bestämt och utan pardon. Men jag kan ju inte väja, har jag en gång fått upp lite fart i en riktning så gäller det att hålla farten uppe, inte slösa bort den på riktningsbyten och dumheter. Fast i hennes värld är det förståss brott mot kattreglerna, katt går först och människa har alltid väjningsplikt.
Fast jag fortsätter vara brottslig ett tag till. Det är jag så illa tvungen till.
😀 du kan nog bli stämd inför Kattrådet!
Erik, fast att klara kampen är ju halva nöjet?
Anna Karin, Ja jag samlar ju på dem och går och kikar på dem ibland och försöker minnas hur loppet var, en del går lätt (som LU) och andra mindre lätt.
Kissen hämnas genom att trampa på benen när jag ligger i sängen, den lilla betongtassen 🙂
Vilken tur att du får en ny trofé! Det hade ju varit tråkigt annars, med tanke på hur du har kämpat!
Hoppas inte kissen är alltför långsint… 🙂
När jag läste Lars Klippmarks lopprapport från LL50 blev jag nästan sugen att delta något år, men nu sedan jag läst om dina vedermödor, så har mitt anfall raskt gått över… 🙂
Visst var det gulligt?
Robotlikt stämmer så bra in på mig just nu! Visste du att man kan flytta benen enbart med hjälp av midjan och höfterna, så att man slipper koppla in benmusklerna alls i princip? Visst blir man plattfot och går med nästan raka knän, men det gör inte ont i benen 🙂
Måste erkänna att jag fnissade när jag läste ditt inlägg. 😀 Kan se dig framför mig stolpandes framåt – lite robotlikt – mot målet du siktat in dig på. 🙂
Imorgon är det bättre.
Underbart att du får en ny trofé.
Det vänder idag, granterat 🙂
Det är ju alltid värst 48 timmar efter sägs det ju, så imorgon lär det kännas bättre. Kanske t o m så mycket bättre att jag kan väja för katten nästa gång hon bestämmer sig för att slalomspringa mellan fötterna 🙂
Din stackare. Jag har själv lite blessyrer från min halvmara men det är inget i jämförelse. Imorgon vänder det (hoppas jag)!
Jag kan se dig framför mig 🙂 Fast springa 50 km är väl ändå värt det 🙂