Årets Guteterräng uppvisade vissa likheter med fjolårets: tunga ben efter obefintlig formtoppning (dubbelpass på sammanlagt 25 km dagen innan) och tuff kamp mot en duktig orienterare. Dock var Björn Karlsson från i fjol utbytt mot Brent Godman.

Inriktningen just nu är förstås att samla mängd och få ordning på långpassen, inte att göra häpnadsväckande korttävlingar på Gotland. Att tisdagar bjuder på möjligheten till dubbelpass väger således mycket tyngre än att vara fräsch till kort-DM. Trots det kändes det helt okej när jag joggade in mot stan och under uppvärmningsvarven i Östergravar.

På startlinjen saknades Olof och Henrik vilket innebar att prognoserna pekade mot en tuff batalj mellan favoriten Daniel och utmanaren Fred, med mig som favorit för tredjeplatsen och den för mig obekante orienteraren Brent Godman som dark horse.

Vi fyra stack mycket riktigt iväg i samlad trupp med Brent på tredjeplatsen och jag som ett plåster på hans rygg. På rakan mot rondellen började Daniel och Fred skapa en liten lucka på kanske 10-15 meter men när det blev dags att ta sig ner för slänten in i gravarna igen märktes det plötsligt vem som var orienterare, och van att forcera terräng. Med tre kliv nerför slänten var Brent inte bara ikapp täten utan till och med förbi Fred. Luckan till mig ökade från en halvmeter till 15 meter på vad som kändes som ett par sekunder.

Och då tycker jag att jag är ganska bra på att springa i backar.

Metodiskt plockade jag in de förlorade metrarna och in mot varvning låg jag i rygg igen, medan Daniel och Fred hade dragit ifrån lite mer.

Jag ägnade några tankar åt hur jag skulle hantera Brent, som har ben upp till halsmandlarna och ett lätt steg, inte helt olikt Rasmus Lund. Ingen jag ville ha med mig in i en spurtstrid, för att sammanfatta. Samma scenario hade jag i fjol mot Björn, som jag drog sönder i slutet av andra varvet. Karbonpapper, hann jag tänka innan jag fick anledning att tänka om. Efter de lite jobbiga uppförspartierna ut från varvningen hade nämligen Brent mattats påtagligt och han låg nu plötsligt och bromsade framför mig.

Tillfället hade kommit, lite tidigare än tänkt. Jag vek ut i gräset och tjongade in en högre växel. Det verkade som om jag gjort rätt för han släppte direkt en liten lucka. Jag visste ju att han skulle ta in på mig vid slänten så det gällde att ha lite marginal för att hålla initiativet och det funkade. Möjligen sprang jag dessutom bättre nerför slänten denna gång – jag försökte att planka Brents attack från förra varvet.

Det var en lättnad att känna att han fortfarande låg klart efter och nu var det bara att plocka fram det gamla pannbenet. Mer än en och en halv kilometer kvar och redan började smärtan komma. Det var dock skönt att passera publiken vid varvningen med Brent bakom mig.

Fram till Freds rygg hade det nu hunnit bli en bit, men trots att jag visste att jag knappast skulle kunna komma ifatt försökte jag vända uppmärksamheten ditåt. Det är ju nämligen betydligt lättare mentalt att tänka framåt än att fokusera på den jagande orienteraren nånstans inte allt för långt bakom min rygg.

Tredje varvet blev tämligen händelselöst på så vis att jag varken tog in framåt eller kände något akut hot bakifrån – efter att ha rullat nerför slänten tredje gången visste jag att bara ett snedsteg eller någon annan oväntad händelse skulle kunna hota tredjeplatsen. Det innebar däremot inte att jag kunde ta det lugnt – det krävdes full körning med mjölksyran bubblande ur öronen ända in i mål.

15:28 stannade klockan på (på den officiella distansen 4 230 meter, som möjligen är ytterligare några meter i verkligheten) och det var faktiskt klart sämre än förra året (12 sekunder), men det viktiga denna gång var att hålla placeringen. Brent var inte långt efter (kanske 5 sekunder? Jag har inte sett några resultat än) och han rasade ihop efter mål, rejält trött. Som han själv konstaterade, orienterare är inte vana att kötta på i jämn hög fart.

Det blev två teoretiska medaljer – brons delas ju av någon outgrundlig anledning inte ut i seniorklassen utan bara i veteranklasserna och lagguldet får vi vänta på eftersom den medaljen låg kvar i en låda på kansliet…

Med uppvärmning och nerjogg (delvis barfota) blev det 14,7 km denna dag, så även kilometersamlandet gick hyggligt.

Segern då? Jo, Daniel lyckades med någon sekunds marginal förbli obesegrad av Fred. Snart händer det, men det blev inte i går.