Med två dagar kvar på gymkortet passade jag på att få min introduktionstimme.

Det är väl så det är tänkt?

Jag hade bokat Björn eftersom han är husets expert på foamroller och stretch, något jag i dessa dagar är i stort behov av. Efter att han, något försenad, dykt upp började vi med att gå igenom grundmomenten på skumrullen. Det är fascinerande att det alltid är någon viktig detalj man missat när man försökt klura ut sådana här saker på egen hand, eller med hjälp av nätet. I det här fallet var det en rullande rörelse “på tvären” som avslutning på varje moment som jag helt missat – och det var där den riktiga massagen kom.

Efter det passade jag på att be honom om ett program för funktionell (löpar-)styrka med kettlebell. Det blev cirka fem moment med klumpen och ytterligare ett par rörelser utan, som sammantaget ska ge en bra genomkörare av rygg, mage och axlar. Fördelen med de här övningarna, jämfört med gymmaskiner, är (förutom att jag kan göra dem hemma närsomhelst) att även andra muskler får jobba – effekten blir inte så isolerad.

En övning (utan kettlebell) var en rörlighetsövning där man går från “plankan” till stående. Björns kommentar “du är ju inte alls så orörlig för att vara löpare” kändes skön att höra…

I kväll är det tävlingsdags igen, långa terrängen på P18. Förra året spräckte jag den magiska 45-vallen (44:51) så frågan är ju om jag kan sikta mot nästa minutvall, eller om det blir för tufft. 44:50 räcker väl egentligen för att det ska vara godkänt, men visst skulle det sitta fint med sub 3:40-fart i 12 km. Ett nyckelmoment blir att besinna sig på första kilometern och inte provoceras till att springa för fort med klungan. Det är en svår avvägning, för om de andra inte springer alltför fort är det samtidigt ett bra sätt att pressa sig själv till saker man inte trodde var möjliga.

Om några timmar vet jag hur det gick…

Och hur det än går så kommer veckans höjdpunkt på lördag när Öland kyrkstafett går av stapeln. Jag hade märkliga drömmar i natt: bland annat vaknade jag flera gånger uppstressad efter att ha drömt att jag stod och snörade på mig skorna inne i någon kaféliknande byggnad när min lagkamrat på föregående sträcka plötsligt dök upp, tidigare än väntat, och undrade var nästa löpare höll hus. Varje gång jag somnade om återkom drömmen med en ny variant av missad växling.

Jag drömde också att vi körde slut under några av stafettens tuffa bergsetapper. Detta alltså på Öland, ön som är känd för sina höga bergsmassiv och dramatiska topografi…