Nu har exakt halva träningsåret gått, jag har hunnit springa 1416km på årets första sex månader. Förra året sprang jag totalt 1 463km på hela året.

Det är inte så konstigt att jag är både snabbare och starkare i år kanske. Det faktum att jag gått ner från knappt 75 kilo till nästan 63 spelar säkert roll, men jag tror knappast att viktskillnaden alena kan förklara 34 minuter snabbare på maran t ex.

Ska man tro tumregeln 2-3s/km och kilo skulle viktnedgången kunna förklara 16-24minuter. Men tumregler, kalkylatorer och generella regler är i bästa fall bara avancerade gissningar.

Jag tror faktiskt mer på en synergieffekt, att mindre vikt tillåtit mig att träna mer effektivt men med mindre skaderisk. För påfrestningen på kroppen är större om du bär på mer vikt. Lägg till träning ovanpå det så når du snabbt taket för vad kroppen klarar av och tål. Antingen blir du skadad eller så kan du inte träna lika mycket som du hade kunnat med lägre vikt.

Skalar man av sina onödiga kilon ökar man marginalerna, kroppen kan klara mer träning men bara till en viss gräns. Alla har en gräns, och när man ligger på sin idealvikt har man maximerat utrymmet för träning. För låg eller för hög vikt stjäl träningsutrymme.

Det är träningsutrymmet som är det viktiga. För det är träningen som gör dig snabb, uthållig och stark. Banta (och banta bort viktiga muskler på kuppen) kan vem som helst göra. Det är bara att sluta äta så mycket. Men kombinera viktnedgång med träning för att bli starkare, snabbare och bättre på sin sport är en helt annan femma. Det kräver mer än bara bantning.

Jag försöker fortfarande greppa att jag sprungit maran, halvmaran och vårruset så fort som jag gjort. På tider som i min värld varit rena drömtiderna, i farter som jag tidigare reserverat för korta intervaller. En del av den processen är att försöka förstå varför det blivit som det blivit, vad gjorde jag rätt?

En annan del av det är att göra om det lite då och då, springa fort alltså. Vänja sig vid tanken, sub6minutersfart är inte längre ouppnåeligt, det är till och med så att det är en fart jag kan hålla ett bra tag. Om jag vågar, litar på kroppen och slappnar av lite.

Det har gått ett tag nu, jag kanske är långsam i tanken eller något men jag har fortfarande inte lyckats ta till mig resultaten på GöteborsVarvet, Vårruset eller Stockholm Marathon. Men jag jobbar på det, jag jobbar på den mentala biten för det är nog det som haltar. Utvecklingen har gått så rasande fort att jag inte hunnit med mentalt riktigt. Men trägen vinner, jag jobbar på saken och försöker vänja mig vid tanken att jag faktiskt kan springa rätt fort när jag vill.

För att riktigt nöta in det har jag lite mantran som maler i huvudet när jag springer. Det är viktigt med mental träning också, det är lätt att man blir det man säger/tänker att man är. Ofta är det självuppfyllande profetior. Det verkar dock som att det mentala är betydligt mer svårtränat än det fysiska.

Det är nu en gång för alla hjärnan, det mentala, som ska vara motorn som driver ekipaget i mål i augusti så att inte träna det mentala känns näst intill korkat. För ska jag klara 100km gäller det att hjärnan verkligen tror på det, och driver benen vidare när de säger att “Nu får det vara nog” – för det kommer de att säga. Och när de gör det vill jag att psyket ska vara redo, och med bestämdhet svara “När vi är i mål är det nog. Varken förr eller senare.”