Jag har två små figurer som gnabbas på mina axlar.
På ena sidan: en liten idrottsläkare – vi kan kalla honom Doktorn – som säger saker som “lyssna på kroppen”, “det är bättre att stå över ett pass än att tvingas till långa uppehåll” och “ta varningssignaler på allvar, du kan alltid alternativträna en period.”
På andra sidan sitter en liten figur i träningsoverall av tidigt 80-talssnitt – misstänkt lik Kjell-Erik Ståhl, så vi kan kalla honom Ståhlis – och fnyser irriterat. “Vadå ont? Det ska göra ont att springa marathon. Har du inte ont nånstans springer du för lite och för långsamt”.
Vem av dem som klär i horn och eldgaffel respektive vingar och gloria är inte helt solklart, men jag misstänker att det är många löpare som hört den upprörda debatten i huvudet medan de springer och känner efter.
För det gör man ju. Känner efter. Eller “lyssnar på kroppen”, som det så fint heter. Men att man lyssnar betyder inte alltid att man hör vad den säger. Och att den gnäller lite är ju inte alltid något att bry sig om, för visst har Ståhlis en poäng. Skulle man slå av så fort det börjar göra lite ont någonstans skulle det inte bli mycket uträttat. Det gäller förstås i än högre grad när man börjar bli gubbe, men fortsätter att envisas med att försöka förbättra resultaten.
Samtidigt blir Doktorns råd viktigare och viktigare ju äldre jag blir. Skaderisken ökar i takt med att kroppen blir mer ömtålig, och sämre på att återhämta sig.
Vem är det som har mitt öra, då? Jag har nog en tendens att säga som Doktorn, men göra som Ståhlis. Jag understryker, både för mig själv och andra jag talar med, vikten av att lyssna på kroppen och inte ta några risker.
Sedan går jag och klär om och sticker ut och kör skiten ur mig.
På listan över krämpor finns just nu:
– ömmande hälsenor, särskilt på vänster sida. Jag försöker motverka detta med excentriska tåhävningar och lite annan stretch, men eftersom det inte hindrar löpningen (efter att jag blivit varm) tar jag det bara lite lagom mycket på allvar.
– något som eventuellt är löparknä, men som bara uppträder i slutet av långpass. När det väl slår till är det omöjligt att inte lyssna till eftersom kroppen i det här fallet ylar ungefär som Bruce Dickinson i breaket mellan första och andra versen på “The number of the beast”. Dagen därpå är allt glömt.
– någon sorts lätt smärta i högerfoten. Detta är en nykomling på listan och nästa vecka för vi se om den har en “bullet”.
Med tanke på ämnet kanske Maiden-referensen borde ha syftat på “Run to the hills” eller “Running free”.
Jag har tack och lov inga problem att springa med nuvarande krämpor och, rätt eller fel, så tror jag inte att de är några allvarliga larmsignaler. Men jag försöker verkligen bättra mig på stretching och styrkeövningar. Det är ju bara så j-la tråkigt…
Jag har hittat en av mina problemgivare… sova i konstant ställning i juniorsäng halva nätterna.
Bra skrivet! Jag känner igen mig! Jag har däremot börjat lyssna mer på doktorn. Framförallt med tanke på att det är januari! Gör det ont så skit i det, det är väl inte värt att bli skadad för att komma i bra form till februari?
Stretcha bort löparknät och kötta Voltaren på hälsenan så är du tillbaks i full fart igen, lagom till du ska peaka inför sommarens race!
Extra pluspoäng för Maiden-referensen!
Det är “Ståhlis” som vinner bataljerna. Det var det ju påtagligt ofta även för den riktige Ståhlis!
Ni skulle ju bli ett grymt band med Iron Maiden inslag på en xylofon! 🙂
“No pain no gain” är det som gäller tycks det! 🙂
repeat “Jag anade att jag inte var ensam… ;)”
Naprapaten tycker jag blivit så stel i muskulaturen att hon funderar att använda mig som xzylofon.
Så för att överhuvudtaget anstänga mig så är det dagsdato 2 rejäla strechpass dagligen… vry not funny när man skulle kunnat använda tiden till något som gör ont på riktigt 😉
Jag anade att jag inte var ensam… 😉
Att lära sig av sina misstag betyder att man vet vad man gör för fel redan innan det går åt helvete…
Allvarligt talat, hälsenorna har blivit bättre (men inte helt bra) sedan jag började att köra tåhävningarna varje dag. Knäna tror jag också jag kan hela med stretching. Att träna alternativt vore säkert bra, men dels är det löpning jag trivs med och dels är andra träningsformer så mycket mer komplicerade att få in i min komplicerade vardag. Löpning är ju bara att klä om och sticka ut, det är så befriande enkelt.
Haha… Man blir ju visare ju äldre man blir, men frågan är varför man aldrig blir äldre än 25!? 🙂
Kan du inte lägga om din träning på ngt sätt som är mer skonsamt för dina knän och hälsenor? Lägga in mer cykling istället för löpning ngt pass.
I vilket fall så har du ju bra musik klingandes i huvudet när smärtan sätter in och blir ung och fräsch som man var på 80 talet. 🙂
Tycker detta känns vagt bekant 🙂
Jag brukar lura mig själv med att med min höga ålder kommer en vishet som gör att jag kan bedöma detta bättre och bättre, sen kör jag på 😀