Fick igår när jag kom hem efter tidernas sämsta löppass frågan, “men varför sprang du en hel mil då?”. Ja, så här i efterhand, det undrar jag också. Det slog mig aldrig att jag bara kunde ha vänt tillbaka hem när jag efter 200 m insåg att kroppen inte fungerar alls. Då pratar vi 200 m nedförsbacke. Jag kämpade mig runt snorig, tungt att andas, tung i kroppen och knäckt. Jag kunde ju bara stannat till lite, tänkt efter och konstaterat att det här håller inte.
Istället blev det drygt en mil med diverse backar både uppåt och nedåt. Asfalt och terräng blandat. Stigar, motionsspår och transport på gång- och cykelbanor.
Funderar lite på hur det kommer sig att man inte bara vänder och..
Anders, ja då har vi lite samma syn på det där. Bara att tålmodigt ta sig igenom det hela. Och ja, jourlivs står alltid kvar. 🙂
Åsa, ja det är en balansgång det där att försöka känna om det är att man är sjuk eller bara trött och slut. Jag brukar utgå ifrån att om pulsen beter sig annorlunda så ska jag inte träna. Om den går upp fortare och mer än normalt och om den inte lugnar ner sig som den brukar. 🙂
Så länge det inte leder till sjukdom eller skada så har du absolut igen det! Rent fysiskt är det såklart en vinst att hålla igång regelbundet men främst kanske det handlar om pannben. Tar du dig runt den där milen även när det känns främst mentalt motigt så kommer de trevligare rundorna att kännas klart mycket lättare.
Och detta utesluter inte heller det där goda för själen – jourlivs finns ju kvar även när du kommer hem;)
Om man är sjuk är det nog väldigt tveksamt om det är bra att fortsätta. Om inte, om man bara är dödstrött och seg i kroppen, tror jag absolut att det ger något. Samtidigt måste man ju inte plåga sig runt en omöjlig runda bara för sakens skull. Men enl mig gör den absolut nytta!