Vilken härlig dag, lagom varmt och lagom soligt. Lagom blåsigt till och med. Vi gav oss ut tillsammans, Ulla, Peter och jag, för att utforska ultrabanan lite och samtidigt få till ett bra långpass. Minst 43km var tanken men jag var sugen på mer, gärna mer än 45. Vi höll ett rimligt tempo för uppgiften, vi skulle hålla hel vägen och ha kul var tanken.

Jag hittar väldigt dåligt men till Haga hittar jag, sen blir det osäkrare. Vi kikade på sevärdheter i Hagaparken, jag är nyfiken av mig och det är så sällan man turistar i staden man bor. Gustaf III var en kuf, den saken är klar 🙂

Sen sprang vi delar av Jubileumsmarathonbanans sträckning, det var lite nostalgiskt. Jag glömde av att det var bilväg och sprang mitt i vägen en stund, men jag flyttade mig raskt när det kom bilar och påminde mig om att vägarna inte alltid är avspärrade för att vi ska komma fram 🙂

Vi hittade en 7eleven som vi stannade och köpte bullar och läsk, det var nog ingen slump för det verkade som att Peter kände till den. Den var perfekt placerad efter ungefär 15km, det är lagom att fylla på lite då när man ska tuffa på ett bra tag.

Så småningom kom vi, via Valhallavägen ut på Gärdet och ultrabanan. Det är inte hårt packad grus, vad än banbeskrivningen påstår. Det är rullgrus, sån där sprättgrus eller vad man ska kalla det. Sånt grus som far iväg när man skjuter ifrån. Det är dessutom ganska kuperat, även om backarna kanske inte är så höga är de branta. Det är kanske inget man tänker på så mycket när man är fräsch i benen, men man ska forcera dem 12 gånger. 12 varv på den banan. Backen förbi Berwaldhallen kan bli intressant på slutet. Men nu är jag förvarnad, nu vet jag vad jag har att se fram emot. Det är bara att jobba på.

Vi sprang hela varvet för säkerhets skull för att känna på alla backarna och sen vände vi kosan mot McDonalds Kungsan, för nu började jag bli hungrig. En ostburgare och en mjölk senare kände jag mig mycket gladare. Då hade vi sprungit 29km eller något i den stilen, lagom att fylla på lite igen.

Sen snirklade vi oss runt Stadshuset, via Norrmälarstrand, Tranebergsbron och Brommaplan vidare mot Spånga och hem. Nu blev det genast lättare att springa tyckte jag som började känna igen mig, jag fascinerades av hur lätta benen kändes och det var bara sista backen hemmavid – de absolut sista 300 metrarna, som jag kände av trötthet.

Vi hann dra på oss överdragskläder men sen var det snabbt ner till lokala pizzerian för mat och läsk! Hur gott som helst, och jag skålade i kaffe när jag kom hem för jag hade i och med dagens 45,77km sprängt 1000km sprungna hittills i år!

Jag är så glad, det går så bra nu. Det känns som att jag skulle vilja ut och springa igen, bara för att jag skulle kunna. Inte för att jag ska, benen förtjänar vila, men jag har ett jubel i kroppen som inte vet vart det ska ta vägen. 🙂