Nu är vi hemma igen, efter en härlig tur hem till pappa. Vi har undvikit att fira hans 60-årsdag eftersom han påbjöd att han inte ville ha någon uppvaktning, så plommonträdet fick han i förskott under förevändning att det skulle dö annars och ett träd är inga blommor. Jag fixade den mat han ville ha, pannbiffar med löksås och dillkokt potatis och äkta småländsk ostkaka med grädde och drottningsylt till efterrätt – och ostkakan var verkligen äkta, ingen Frödingsfusk här inte. Den är gjord i mina gamla hemtrakter, i Vrigstad, och den smakar som en ostkaka ska.

Så på sätt och vis firade vi honom, fast inte med något ståhej eller stök. Han ville ha lugn och ro med familjen så då fick han det, och han verkade väldigt nöjd och belåten med det. Inget storslaget eller storvulet, det är hans melodi.

Vi hann inte umgås så mycket som man skulle vilja kanske, men så blir det på en bondgård. Det finns alltid en massa att göra och just nu är det hötider. Djuren väntar inte, de vill ha sin omsorg alla dar i veckan. Men det var väldigt kul att komma hem, och det var extremt kul att få träffa farmor och några av alla mina kusiner igen.

Visst är det skönt att vara hemma igen, men det var väldigt väldigt kul att springa nere i Småland. Rundan jag och älsklingen sprang är 6km, om man tar en liten extra svängom, och kuperad på det där sättet som bara gamla grusvägar är. Inte en enda platt sträcka. Det går antingen upp eller ner. På båda sidorna om vägen finns det skog, hyggen och åkrar där vi såg rådjur, älg, harar och ormvråk i olika omgångar.

De vilda djuren flydde bara lite för oss, sen stannade de och glodde. Jag förmodar att de aldrig sett en löpare förut. Älgkon med de två kalvarna spatserade lugnt in i skorgen, med ett vakande öga bakåt ifall vi skulle springa efter dem. Råbocken vi såg (jag tror det var en bock i alla fall) studsade till, tvärstannade och undrade varför vi sprang, det syntes eftersom han vred sig så han kunde glo ordentligt efter oss när vi lämnade honom bakom oss.

Älsklingen påstod att jag sprang under min kapacitet när vi sprang 6km på 38 minuter, men jag protesterade eftersom jag tyckte det kändes väldigt jobbigt idag medan det såg så lätt ut för honom. Han vänder sig emot mig med ett lite trött uttryck i ansiktet och konstaterar syrligt att
“Om man pladdrar i 35 av 38 minuter så är det kanske inte så konstigt att det känns jobbigt?” vilket fick mig att krevera av skratt eftersom det ju också var sant. Jag pratade förmodligen öronen av honom och det var ett mirakel att vi fick se några djur alls förmodligen.

Fast den roligaste upplevelsen bland de vilda djuren bjöd rådjurkidet oss på när den lilla parveln halkade och drattade på ändan på vägen innan den kravlade sig iväg ner i diket. Det är inte lätt att ha så långa ben när man är så liten och ny i världen helt enkelt.

Tråkigast var att vi måste åka så småningom, om bara bredbandet vore lite vettigare hade det blivit snudd på omöjligt att få iväg mig därifrån tror jag. Allt inom räckhåll, löpning i skog eller på väg, badplats, vacker natur och en lanthandel inom promenadavstånd.