När jag tittar i de träningsprogram för Lidingö som finns i omlopp – både Szalkais och Bergmans – tycker jag att jag ligger hyggligt till, med ett undantag. Och det är tyvärr inget oviktigt undantag.

Kuperad distans.

Alla som någon gång varit på Gotland (och tagit sig utanför Visby innerstad) vet att ön knappast präglas av en omväxlande topografi. Det är en brant klint upp ur havet på västra sidan och sedan i stort sett helt plant tills man kommer till motsatt kust. Bra backar för intervallpass är inga problem i Visby, men att hitta rundor för kuperad, och varierad, distanslöpning är fan inte lätt.

I alla fall inte utan att sätta sig i bilen och åka ut till Kinner.

Dagens lunchrunda gick på det bästa substitutet i närområdet, vilket betyder Högklintsrundan. Med strålande sensommarväder (frånsett friska men varma vindar) är det ju en ganska angenäm tur, förbi Kneippbyn och sedan stigar och grusvägar utmed det stora blå.

Backar blir det några stycken, och de är rätt saftiga. Men det jag skulle vilja ha är ju det där ständiga upneruppneruppnerupp som brukar prägla många motionsspår på fastlandet.

Men man får jobba med den hand som givits en. Så jag försökte tänka på tekniken i både upp- och nedförsbackarna.

Mot slutet råkade det slumpa sig så att jag passerade kilometerfärgmarkeringarna från förra veckans DM-lopp exakt när tanten i fickan ropade ut en kilometermarkering. Jag kunde således testa om de kom överens. Och det gjorde de nästan på metern. Så döm av min häpnad när klockan i telefonen respektive på armen diffade cirka 15 sekunder på kilometern. Jag begriper inte hur det gick till.