Det blev tävling direkt.

Efter två veckors påtvingad vila (småkänningar, rockfestival och förkylning i svit) var det äntligen dags för en lugn runda i går kväll.

Gick sådär. Eller, i drygt en halvmil gick det jättebra och jag lunkade fram i 4.30-fart. Sedan, strax efter 3 km-passeringen på femman fick jag syn på något rött som fladdrade mellan träden längre fram i spåret. Då gick det förstås som det brukar – utan att ens fundera på saken tjongade jag in en högre växel.

Det röda skynket närmade sig snabbt, precis som vanligt. Ärligt talat, de flesta motionärer är inte direkt snabba. Men när jag började närma mig ungefär i höjd med sista kilometermarkeringen (nu hade kilometern gått på 4 blankt) måste Rödingen ha hört mig. Vi visade oss ha samma psyke för fanskapet ökade plötsligt farten.

Jag också. Sakta men säkert halade jag in Rödingen medan benen trummade på. Sista 200 metrarna blev det riktig spurtstrid där jag plötsligt besinnade mig. Vafan håller jag på med? Efter att ha plockat in 500 meter på två kilometer lät jag Rödingen behålla de sista 5 metrarna in i mål, där det visat sig att min lugna runda avslutats med en 3.28-kilometer. Lås in mig. Jag behöver nog psykologhjälp.

Men det var skönt att känna att benen fortfarande fungerade efter uppehåll (och marathon, icke att förglömma). Ska nog bli fason på det här i sommar.