Gav mig ut medan solen var på väg ner, temperaturen sjönk snabbt och huden knottrades sig lite på armarna. Perfekt. Hög puls medan jag väntar på satelit. Förväntan?

Drar iväg, benen hittar nästan omgående ett tempo de gillar. Det känns lätt. Jag försöker hålla bilden av friidrottarna i minnet, hur lätt de flyger fram och hur fina löpsteg de tar. Tänker mer på teknik än fart, benen trampar på.

Jag tittar inte på klockan, men jag vet när jag passerar en och två kilometer på rundan. Det känns som om det gått undan, jag tittar inte på klockan. Jag vill behålla känslan, oavsett om det verkligen går undan eller ej. Möter lite folk påväg hem eller bort, en del ser glada ut och är träningsklädda. Andra ser sura ut och har portfölj.

Tänk på löpsteget så att du helgar det. Försöker hitta någon form av balans i löpningen, det går bra bitvis. Glömmer av att sänka tempot i en av rundans värsta backar, pulsen rusar förstås men på andra sidan sjunker den igen. Alltid nått.

Så, en och en halv kilometer hemifrån hittar jag steget. Utan ansträgning ökar jag farten. Benen flyger, avslappnat. Kraftfullt. Drar på sista 400, får upp pulsen ordentligt. Det finns där fortfarande, trots att jag vilat så länge. Benen minns. Hinner gå tio steg på sin höjd efter att ha stoppat klockan så är pulsen nere under 150 igen. Den faller som en sten, det är säkert bra.

Bästa tiden för löpning närmar sig med stormsteg. Passa på att njuta av höstens klara och syrerika luft och rika färger om du kan. Jag vet att jag ska!