Soligt, underbart väder och jag var sugen på att ta en lite längre runda än den igår. Med hänsyn till vaderna höll jag medvetet igen lite, och mot slutet av rundan var faktiskt vaderna rätt trötta. Igen.

Högsta pulsen fick jag i en av backarna, jag iddes inte anpassa mig eller sänka farten. Jag lackade ur och tryckte på uppför istället, och pulsen stack som en avlöning förstås. Å andra sidan sjönk den lika snällt i nerförsbacken, så jag tolkar det som att kroppen återhämtade sig snabbt från backen.

Jag är fascinerad av den låga snittpulsen. Det är lite kul att se att det händer grejer, för det gör det.