Eftersom det gick så fort igår när jag “bara hade roligt” blev jag lite nyfiken på hur fort det skulle gå om jag tryckte på lite,
och lät ansträngningsgraden gå upp och förbi lite obekvämt. Det blev faktiskt inte så illa, jag är
ganska nöjd. De tre första kilometrarna pressade jag inte lika
hårt, nån sorts uppvärmning måste man ju ha, men sen gasade jag.

Igår konstaterade fästmannen roat att jag verkade kolsyrad. Det var innan jag hade fått komma ut och springa av mig. Det var så himla skönt, solen och lagom vind, fåglar, tussilago, krokus och inte alls kallt! Nästan, men inte riktigt, ljummet. Jag kunde känna gruset sprätta om
fötterna när jag sprang, och flätan hoppade ovanligt mycket på ryggen.

Det var nästan ännu bättre idag, eftersom jag kände att det gick fort. Det var jobbigt, men på det där sättet som man känner är hållbart en stund till i alla fall. Kroppen rapporterar att det går fort, det är jobbigt och besvärligt men det fungerar ett tag till. Det kan ha med den uteblivna styrketräningen att göra, igår var jag helt off och ointresserad av att gå till gymmet så gissa vem som var totalt utvilad idag igen?

Och gissa vem som tidigare på dagen sagt “Det ska vara en lugn dag idag, så det blir inga tokrusningar.” och menat det?

Rundan är lite
kuperad, men eftersom jag sällan springer lopp som är helt platta (förutom
6-timmarslopp då) så tar jag det som en naturlig del av träningen och försöker
att inte låta backarna bekymra mig allt för mycket. Det ger bra tillfällen att
tänka på hållningen och höftens position när man springer om inte annat, jag
tycker det är lite lättare att få en fin hållning i uppförsbacke.

Jag hade i alla fall väldigt roligt, och det är viktigt. Nästan viktigare faktiskt än vilken fart och distans det blir, till viss gräns förstås. Det kan bli för mycket av det roliga också, men jag tror ni förstår vad jag fiskar efter. Man måste tillåta sig att sprätta runt och ha kul lite också, även om man har ett långsiktigt mål som man satsar seriöst på. 

Fast framför allt är jag glad att allergimedicinen gör sitt jobb, utan den skulle det inte bli mycket springande. Visst, jag låter som om jag rökt kubanska cigarrer i en vecka i sträck men bortsett från rosslig stämma och lite snorighet så är i stort sett ordningen återställd. Jag är tacksam för att det finns medicin som fungerar, och att den inte är allt för jäkla dyr.