Jahaja, så gick det med avsikten att ta det lugnt. Skulle ta en lugn återhämtningsjogg i solskenet, hade t o m avsatt 40 minuter för ändamålet. Så vad gör tokfan? Springer på som om det gällde livet och det är skitkul. Det blev förvisso varken personbästa eller ens i närheten, 5km på 32:51, men det var roligt. Backarna på den här rundan är inte branta men de är många och långa. Sega, otäcka motlut varav det längsta motlutet är på 1,2km. Det känns i vaderna efter ett tag.

Det var bara sista biten, den sista, faktiskt riktigt branta backen 50 meter från slutet som knäet stökade lite och då tyckte jag att jag kunde bita ihop och härda ut. Försiktighet i all ära men någon måtta på ömkligheten får det fan vara. Återigen gjorde det inte direkt ont, det var mer som en spänd känsla i knätrakten, ett bekant obehag. Blåmärket gjorde ont däremot, där det guppade hit och dit.

I gengäld stretchade jag benen i över en kvart när jag kom hem. Antog alla möjliga bisarra positioner för att komma åt utsida lår, höft/midja, gluteus allihopus (alla rumpmusklerna) och höftböjarna.

Det blir mer stretching idag, så länge knäet gör sig påmint under de här korta löpningarna vet jag att jag fortfarande inte är kurerad och riskerar att åka på mer besvär om jag inte passar mig.

Medan jag sprang kände jag att hösten faktiskt kommit på riktigt, det blåste kallt på ett sätt som det aldrig gör på sommaren. Fast jag fick en liten smak av sommar när jag passerade ett område där vinden inte låg på, vägen går mellan två fält med gräs och träd som i en sänka. Gräset är fortfarande grönt och träden lummigt gröna, inga höstfärger än och solen ligger på rakt i ansiktet som om det vore högsommar fortfarande.

Jag passerade ett medlut med vinden i ansiktet, inte så hård motvind att det stoppade upp men tillräckligt för att det skulle kännas som om jag flög. Mötte folk som promenerade, och de flesta log och såg så glada ut. Fotbollspelaren jag mötte när jag gav mig ut på mitt varv var påväg åt andra hållet och när jag mötte honom för andra gången hade han sprungit säkert två tredjedelar av 5km-varvet. Jag gav honom ett beundrande leende och en nick (“Du springer bra grabben” ) och jag tror han förstod för han sken upp och såg så glad ut. Löpningen öppnar för omedelbar kontakt mellan två människor, en blixtsnabb form av kommunikation som knappast är möjlig utanför löparspåret.

Fötterna var blytunga i sista backen, och andhämtningen riktigt riktigt tung men vad gör det när man är så nöjd och lycklig? Pulsen går snabbt ner till normalt och andhämtningen repar sig, men lyckokänslan blir kvar större delen av dagen. Det är en mycket bra medicin mot den nedstämdhet som annars hösten kan bära med sig.