Det är sådan jag känt mig hela dagen idag, som ett tjurigt barn som stampar med foten och ilsket ropar “vill inte!” utan att egentligen veta vad det är jag inte vill. Jag gissar att det är något kroppen försöker säga mig, jag har jobbat sena nätter på sistone, ofta fram till 2 – 3 på natten för att producera material och då tror jag att kroppen tycker jag är taskig. Inte så att jag är trött eller hängig. Bara väldigt anti. Motvals.

Ikväll ska jag lägga mig tidigt och sova länge, det vill kroppen tror jag. Så kommer säkert lusten att träna tillbaka när kroppen är go’ på mig igen.

Så ikväll struntade jag i allt vad träning hette och ägnade mig åt att läsa vad folk skriver lite varstans på Internet. Jag, som ofta spelar väldigt mycket spel delvis i tjänsten, har faktiskt inte rört varken konsolen eller datorspelen på flera dagar. Antagligen är det en liten reaktion på att det börjar bli höst. Förr brukade jag bli väldigt dyster när det blir mörkare men sen jag bröjade med löpningen främst så har det blivit radikalt mycket bättre.

Men det kan vara så att det är för lite dagsljus som spökar, jag är nästan säker på det. Eftersom jag jobbat så sent har jag inte orkat ge mig ut som vanligt, jag har trots allt stigit upp lika tidigt som vanligt. Däremot har jag blivit sittade vid min arbetsplats istället för att utnyttja de ljusa timmarna som jag brukar göra. Om det är ljusbrist så vet jag också hur jag tacklar det, genom att ge mig ut mer i ljuset om dagarna som jag gör i vanliga fall. En löprunda är det bästa man kan ge sig när man är lite dyster. Så ikväll tjurar jag för allt vad jag är värd, så kan jag ge mig ut och jogga imorgon när det ljusnat och imorgon kväll kommer det att kännas mycket bättre.

Och eftersom jag tror på det kommer det att bli så, en självuppfyllande profetia helt enkelt. Man ska inte underskatta trons kraft.