Jag sprang från Oskarshamn till Blå Jungfrun i går.

En snabb koll på kartan och uppdatering på isläget ger vid handen att det är nåt lurt med den förra meningen.

Ska man tillbringa drygt 6 timmar på båtjäveln (fram och tillbaka – such a bundle of joy) gäller det att ha nåt att göra så träningsgrejerna åkte med i packningen. Inom parentes sagt var min packning för att åka fram och tillbaka ungefär dubbelt så stor som Gustavs för att tillbringa sportlovet hos farmor och farfar. Det var dator, halva kungliga biblioteket samt sagda träningsväska.

Direkt efter ombordstigning i Oskarshamn knallade jag upp till hytten och bytte om och sedan väntade någon sorts nautisk variant på idioten, fast i mer moderat tempo. Jag kollade upp distansen från dörrarna på ena sidan akterut och fram till motsvarande dörr på andra sidan. 170 meter, dvs 340 på tur och retur.

Bara att beta av 20 stycken och lägga ett 6,8 kilometers återhämtningspass till handlingarna. Alla tankar på att göra mer avancerade övningar föll på att det var tämligen halt på däck. Alla tankar på att springa lite längre föll på att motvinden i 28 knops (ca 52 km/h) hastighet blir ganska maffig, särskilt eftersom det dessutom var vanlig motvind samtidigt som jag sprang in i fartvinden.

Hur kul är det då att springa 20 vändor fram och tillbaka? Tja, jämfört med att springa runt, runt på löparovalen, eller att stå på ett löpband, var det väl åtminstone inte värre. På styrbords sida tittade fullmånen fram efter en stund och lyste upp Kalmar sund och Blå Jungfrun. Värre har jag varit med om.

Rent löpmässigt går det inte till historien, men det var knappast meningen heller. Efter ett ganska tufft långpass dagen innan var knappt 7 km återhämtningslöpning precis lagom.

Om vädret tillåter blir det repris på torsdag när sårken ska hämtas. Jag hoppas på torrare däck, då kanske man kan få till 30 vändor. Eller 40 – jag har inte precis något annat för mig…