Denna helg har jag iallafall kommit underfund med varför jag är så förbannat låg just nu. Och varför träningen känns åt helvete. Det märkliga är att jag känner mig i bra form flåsmässigt och hyfsat stark. Men det är smärtan i axeln som håller mig tillbaka nu. Inte knät längre. Det är ovissheten om vad det är med axeln som gör det. Det gör att jag samlar på mig negativa känslor och så blir jag förtvivlad när det inte går som jag vill. Vikter som jag i vanliga fall skulle kunna reppa flera gånger på vågar jag inte ens försöka få upp ovanför huvudet för jag vet inte vad min axel säger. 

Snatch och Ohs funkade bra idag. Det gjorde iite ont i pushpress bakom nacken när jag tog ner vikten. Inte upp. Men hade så låg vikt då så det var inte jättefarligt. Men sen skulle jag försöka mig på pushpress. Stod där med stången på axlarna och kände bara: vafan håller jag på med när jag har ont. Skit i det. Och försökte inte ens. Bara la ner stången och var nära på att börja böla. Men G sa till mig att köra stångrodd istället. Så jag gjorde det och fick annat att fokusera på…

Sen blev jag skitpiss och nere. Visste inte vad jag skulle göra istället för hspu. Fick köra jäkla gummibandsrodd. Var nära på att gå hem innan vi började med styrkedelen. VIlle inte vara med. Men har något som hålle rmig kvar att slutfölja. Så jag gjorde det. Och såkklart kändes det ändå bättre än att ha gått hem. 

Och rodden efter var ändå så skön att bara få ro utav bara helvete. Ta ut sig riktigt. Ta ut lite aggressioner!! Och frustration. 

Har iallafall bokat tid hos min kiropraktor som kommer skälla ut mig. Men det tar jag om han kan fixa mig inför tävlingen. Sen har brorsan en knäckare som de använder inom hockeyn så han skulle försöka få tid till mig hos honom…Desperat nu!!