Värmde upp på samma sätt som förut, genom att börja springa i lagom fart och sen öka bit för bit tills jag antingen nått 170 i puls eller inte kan springa fortare, vilket som nu kommer först.
En klunk vatten, nolla klockan och sen bar det av. De tre första intervallerna kändes som de skulle. Lagom jobbiga så där. Tänkte på stilen, försökte hitta rytmen. Slappna av. Låt fötterna göra det de ska, ner med axlarna och slappna av i käken. Pendla med händerna rytmiskt. Generera kraft ner i benen, låt magen vidarebefodra den neråt i kejdan.
Hittade balansen, rytmen. Så där lite plötsligt. Det kändes som på det gjort idrottsplatsen några gånger, som om jag springer lite ovanpå. Som om jag blivit lite längre än vanligt, flyter fram med kraft och energi fast utan att slösa ett uns på onödiga rörelser. Det är kul när det där händer och ännu roligare att jag behöll känslan genom alla de tre sista intervallerna.
Jag blev först väldigt förvånad när jag såg pulskurvan. Ibland tänker man inte längre än näsan räcker, men det är ju självklart egentligen, att pulsen inte stiger lika högt när man väl hittat det energieffektiva steget. På löpbandet håller jag hela tiden samma fart och då stiger inte pulsen lika högt. På idrottsplatsen hade jag antagligen ökat farten istället.
Vad jag önskar att jag kunde hitta det där steget oftare.
Klart du ska bli glad stollefia! 🙂
Ja, jag kände mig verkligen urstark idag, så jag blev lite glad att se att pulskurvan bekräftade känslan 🙂
Först blev jag förbryllad förstås för jag vet ju vad jag brukar få se, men sen blev jag glad 🙂
Jag kikade på din pulskurva och den SJÖNK ju för varje intervall. Hur tydligt tecken som helst!
Anders, jaa det är helt makalöst så stark man känner sig då.
Kristina, precis så! Odödlig var verkligen en bra beskrivning! Precis så kändes det. Jag kunde känna hur musklerna jobbade, hur kraften gick rakt ner i benen, hur alla muskler samarbetade.
Det är häftigt när kroppen jobbar i harmoni så där, och jag är glad att jag höll farten istället för att öka för då fick jag se svart på vitt att det inte bara är en känsla utan det blir faktiskt lättare när man hittar rätt steg, det rätta flytet.
Härligt jobbat! Det är mysigt att flyta sådär oppanpå lixom – man känner sig så ljuvligt odödlig. 🙂
Gött när det flyter på så där fint!