Jag är inte den som är den, jag byter gärna plats på mina pass om det känns som att det finns något jag hellre gör. Schema och planer har jag bara som stöd, i fall jag inte vet vad jag ska ta mig för. Som stöd i fall jag har dålig fantasi en dag. Idag talade benen klart och tydligt om för mig att de minsann ville springa intervaller. Så sugen på att springa fort-fort var jag att till och med uppvärningen kändes för lång och då körde jag ändå den absolut kortaste uppvärmning jag någonsin kört inför ett intervallpass.

Intervaller är verkligen roliga, om man kör dem när man är sugen. Först började jag med mina 5 intervaller i 5:00 min/km som jag kört förut, och som hittils varit nog för att få mig att krokna. Men det räckte inte, jag ville ha mer. Men gå från 20 minuter långt intervallpass till 40 minuter (eller från 5 intervaller till 10) på en gång vågar jag däremot inte, så det fick bli 30 minuter. En lagom kompromiss tror jag, eftersom jag är trött i benen nu. Det tog säkert hårdare än det kändes som.

fats jag hade väldigt roligt och under nerjoggen kom Fia-Lotta förbi och språkade en stund. Det var trevligt med lite sällskap, musik i all ära men det är trevligare att prata med någon och vi hade mycket intressant att dryfta. Fascinerad joggade jag ner i 6:40 min/km, det kändes jättebra och inte alls för fort. Däremot glömde jag förståss att strecha och planen var att göra det när jag kom hem, efter ett varmt bad. Men det glömde jag då också. Det är svårt att komma ihåg sånt när man samtidigt smider planer att göra potatismos, köttbullar, stekt lök och gröna ärtor.