Jag tänkte bara lite kort dokumentera delar av förra helgen, innan jag glömt allt. Ett återbesök till isklättringens
(inte särskilt) underbara värld: Isfall i Tannheim (Schwarze Wand, WI3-5).

Pyssel

En timmes packande
med en beprövad packlista. Ja, för precis allting ligger ju utspritt i diverse
olika lådor, och så ska selen fyllas med rätt grejer, inte för mycket onödigt
krafs; och de där special-materialkarbinerna kommer jag inte ihåg hur man bäst
skulle fästa på selen och får försöka flera gånger innen det blir rätt.

En timmes restid.
Inget att klaga på, GPS är verkligen en fantastisk uppfinning som kan låta en
hitta rätt nästan direkt.

Efter anmarsch, en
halvtimme bara för att få på all utrustning. Hur var det nu skruvarna bäst
skulle sitta; på väskan, på selen fram, storleksmässigt utspridda eller samlat
i en eller två material-loopar? Och vem skulle egentligen leda nu då, har vi
bestämt oss, till slut?

Jag sitter uppe vid
foten av ett droppande fruset vattenfall, och frågar killarna vad som tar dem
så himla lång tid där nere. 

Får svaret “We
are proffesionals!” varpå alla skrattar. Jag har fortfarande inte
fått något svar.

Mina stegjärn visar
sig vara inställda för stora för skorna. Konstigt, eftersom jag alltid använder
samma skor för dem. När jag väl har tagit av och på dem flera gånger och börjar
bli nöjd, är Markus till slut klar för att klättra. Han knyter in sig, sätter igång
medan jag säkrar, skruvar in ett par skruvar.

Första isen på flera år!

Men redan efter en handfull meter är fingrarna för kalla och han måste komma ner och tina. Jesko får ta över, medan jag fortsätter säkra under det att min kropp anammar kvalitéer från istapparna runtomkring.

Det är så pyssligt!
På en hel dag av stående och ojande, med säkrande med blöta isiga rep, får man
vara glad för att lyckas klättra några få leder. Efter det är favorithandskarna
så genomvåta och kroppen så trött på pendlingar mellan iskyla och korta stunder
av ångande värme att man bara inte ids mer. Trots att repen vid det här laget
kan användas till anspråkslöst och egentligen ganska roligt topprepande… Jo,
det kunde nog vara kul, vore det inte för kylan och vätan.

Det var flera år
sedan senast vi klättrade is. Vi har blivit lockade hit idag av vår vän Jesko,
för att se om iskvalitén är så god i år som utlovats av hans vänner.

Stackars
Jesko

Bara att träffa
Jesko är såklart trevligt nog. Inte långt efter senaste gången vi sågs, 1½ år
sedan på Watzmann Ostwand, var han nära att mista livet på Mont Blanc du Tacul,
då en vän byggt ett stand på tveksam is som inte höll. De båda föll långt,
räddades med helikopter, men hade svåra skador att komma igen från. De hämtade
sig så småningom, men även efter det har Jesko fortsatt att skada sig på alla
möjliga oturliga vis, (han har verkligen
haft osannolik otur!) till desss han återigen inte kunde röra sig på flera
månader. Så idag var hans första dag på is på länge. Ja, första klätterdagen
generellt. Med en ännu skröplig kropp och ett lika stort frågetecken kring det
mentala. Så, vi är fullt nöjda med att ta det enkelt idag, och mest av allt
tacksamma att han lever.

Jesko står nu ovanför oss på
sina fronttaggar vid det första fallets krux. Han låter inte helt nöjd. Men
i isklättring gäller, att det man inte har i huvudet, det får man ha i
säkringen. Det blir tätt skruvat, ett par, tre stycken på ett par meter. Sedan är han
uppe.

Lite mer klättring

Någon timme senare
har Jesko lyckats få upp ett topprep över ett 40-metersfall (WI4) ovanför oss.
Det är bra, för ingen i teamet har visat sig särskilt ledsugen idag. Han är
bakom ett krön där uppe, utom hörhåll, och det verkar som om han vill ta upp
oss i vardera rep.

Det är Tendons
fantastiska halv/tvillingrep, smala och smäckra, men precis tillräckligt tjocka
att de är okej att klättra med ett rep per person på topprep. De tänjer ut sig
rejält när man klättrar på bara ett, så fastare säkring än vanligt är bra,
framförallt när det är så mycket rep ute. Men Jesko kan som sagt varken se oss
eller höra oss ropa. En lång ögla av slack ligger framför Markus, som vi tänkt
skulle börja. Mitt rep är helt spänt, men jag är inte redo för klättring och
vill heller inte börja. Det tar en okänd mängd tid bara att få
fram meddelandet att blått rep börjar, och då är Markus redan på väg upp ändå.
Men skam den som ger sig, sedan är vi igång!

Markus på nya äventyr…

Det är ihållande
brant och tungt, för oss ovana, ända fram till en nisch halvvägs. Så Markus
klättrar upp till nischen och väntar in mig där. Han verkar faktiskt kunna
kommunicera med Jesko i någon mån däruppe, och jag får tillslut repet spänt
igen och vågar börja.

Mitt största mentala
problem på väg upp visar sig vara en dum liten detalj. Jag har inga slingor
till mina yxor. Det ser tuffare ut så, alternativt så har jag varit snål och
lat och inga köpt än – men nu får jag äta upp det. För detta är banne mig
tungt, kräver underarmsstyrka. Jag hinner tänka flera gånger att om jag tappar
greppet om yxorna nu – vilket kommer ske vilken millisekund som helst! – så
kommer yxorna att sitta kvar fint i isen medan jag tumlar ner och tappar alla
chanser att komma vare sig ner eller upp. Dinglande i repet tills mitt sista
andetag, om ingen hör mig skrika.

Men även om både
dessa och andra tankar hinner passera förbi, medan jag pustar och frustar, så
lyckas jag på något sätt hålla ihop mig själv och komma upp till nischen,
ledens enda viloplats. Halleluljah! Får jag stanna här?!

Rädd att tappa yxorna

Sista biten visar
sig vara minst lika ansträngande för oss båda. Men vi kommer tillslut upp välbehållna.
Jag är redan nöjd med isklättring för idag. Ja, kanske allra helst för i år.
Men det där sista kommer jag nog att råka glömma. Hursom, nu låter vi Jesko klättra av sig lite.

Jesko gillar egentligen mix-klättring bättre än ren is, och gör vad han kan för att gå sina egna vägar. Det slutar dock med att han måste hoppa tillbaka till leden, vilket inte är en rekomenderad metod i dessa sammanhang. 

Jesko klättrar igen, nu där han borde. Rätt bra översikt över isfallet.