Rubriken till trots ska detta inte handla om löparflatulens – annars ett samhällsproblem som förtjänar större uppmärksamhet. Vilket jag gärna hjälper till med en annan dag, så då får jag väl återanvända rubriken.

Ämnet för dagen är i stället fart, eller snarare brist på fart, under vinterns pass. Jag ägnade en del tankar åt detta under gårdagens lunchrunda, som genomfördes i den för mig uppseendeväckande lusiga farten 5:01/km på 11 km. Mina långpass brukar, som jämförelse hamna kring 4:30-4:40 i snitt om jag går upp mot, eller över 3-milsgränsen, annars snabbare.

Trots den beskedliga farten var jag fullständigt slut efteråt, med tendenser till illamående innan jag fick ordning på andhämtningen. Förklaringen låg på marken, ungefär två decimeter djup, kall och vit. De första två kilometrarna var snön upptrampad men rejält ojämn och svårsprungen, därefter var spåret i huvudsak jungfrueligt orört. Två decimeter puder. Och under det en nyckfullt upptrampad snöstig.

Jag är för det mesta ohälsosamt fixerad vid kilometertider, även på pass när jag avsikligt springer (lite) långsammare, men denna dag var det bara att släppa allt sådant och koncentrera sig på att inte ramla på näsan i snön när frånskjutet gav efter. Mjukt och skönt, bra för benlyften och hårt jobb för en massa ovana muskler.

Att det inte är farten som dödar, eller överhuvud taget betyder något, på ett träningspass, utan ansträngningsgraden och träningseffekten är ju egentligen ganska självklart, men det mentala språnget är likafullt jättelikt för mig. Knepet blev att tänka på Gunder Hägg. Jag har läst på flera ställen om hur han en vargavinter på 40-talet blev tvungen att genomföra det mesta av sin träning på en slinga där han bitvis pulsade i djupsnö, och sedan, när säsongen kom igång, fullständigt slaktade vartenda världsrekord som kom i hans väg.

Världsrekordhållarna på mina distanser behöver nog inte oroa sig, men om lite djupsnöträning kan hjälpa mig ytterligare några steg på vägen mot mina personliga mål detta år så ska jag försöka att inte svära alltför mycket åt eländet. Det gäller att se de utmanande elementen som träningsredskap snarare än hinder. Det är inte alltid så lätt – kraftig motvind är aldrig särskilt kul, trots att effekten kan liknas med backträning – men man kan alltid försöka.

Detta om detta. Nästa gång blir det prutthumor. Stay tuned…