av Christina Stielli.

Ibland tycker jag att det är lite märkligt med alla dessa böcker som jag “ramlar över”, som jag aldrig hört talas om och som sedan griper tag i mig och fängslar mig totalt, som kommer att betyda jättemycket för mig. Som denna bok. Jag har inte läst den, jag har varit och andats den!

ALLTING KOM TILLBAKA. Och jag hade ingen aning om att så mycket fanns kvar i mig. JAG HAR ALDRIG VETAT SÅ EXAKT VAD HUVUDPERSONEN I BOKEN KÄNNER OCH VAD SOM LIGGER BAKOM HENNES AGERANDEN. JAG HAR LÄST OM MÅNGA HEMSKHETER MEN JAG HAR ALDRIG GRÅTIT SÅ RAKT IGENOM EN BOK. Nästan rakt igenom i alla fall. Rena katarsisen (eller vad det nu kan heta i bestämd form).

Jag följer med Lotten genom hela processen. Från att vara totalt tillintetgjord men ändå hoppas. Att vara förbannad på alla som talar om hur man ska göra och tänka. (För att komma vidare så måste du blablabla…MEN JAG VILL JU INTE VIDARE!!!!!!!!!!!!!! JAG VILL ATT HAN SKA KOMMA TILLBAKA!!!!!!!!!!!!!!!) Till att känna ilska, styrka och förakt. Från att det skär i hjärtat av de distanserade och kyliga sms:en som man svarar på med vädjanden om förståelse och svar på frågor. (“Kan du inte komma hit så att vi får prata?” ) Till att reagera med att höja på ögonbrynen och fnysskratta. Och om man blir förbannad inte svara i affekt, utan vänta, kanske svara, kanske inte svara alls, eller svara på ett helt annat sätt.
Och en massa andra saker.

Låt vara att maken som blir exmaken i boken beter sig bra mycket vidrigare än vad jag någonsin varit med om och låt vara att Lotten har riktiga vänner omkring sig och två små underbara döttrar. Men processen är densamma. Exakt densamma.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om boken och vill citera minst hälften av den, men jag får nöja mig med ett litet stycke:
“Trött på mina egna ord. Trött på att i ett slutet rum gå fram och tillbaka för att finna en lösning, för att hitta en liten möjlighet att få honom tillbaka. Trött på att gå in i väggar som inte har andra utgångar än de jag redan vet om. Du din jävel som tvingat mig att gå igenom detta, gå i den här tunneln utan ljus och utan stöd. Jag lyfter upp ansiktet mot himlen och letar efter min egen styrka. Sedan åker jag hem igen.”