Jag var faktiskt lite öm i benen sen igår, nästan träningsvärk. Så jag trodde ända fram tills starten gick att jag skulle softa runt. Nu blev det inte så, och
jag vet inte riktigt vad som hände för så här fort har jag inte sprungit sen…
uj.. april?

Jag tog tacksamt emot pepp och hurrarop av Kristina, Ove och Peter som stod längs banan, på flera ställen dessutom! Det behövs extra mycket när det känns som att pulsen nosar på de högre regionerna. Det är ingen snäll bana.

En annan sak som stärkte mig var att jag sprang utan musik och kunde höra hur tungt de andra andades, hur hårt de satte i fötterna. Jag hörde knappt mina egna steg och även om jag andades djupt var det fortfarande rytmiskt, kontrollerat. De runt omkring lät helt enkelt tröttare.

Naturligtvis lyckades inte iForm-arrangörerna spara min tid, men jag fick så dåliga vibbar redan från början av dem att jag var extra noga med att ta egen tid. När jag skulle hämta nummerlappen hade de inget nummer till mig, utan fick göra ett nummerbyte… Och jag var inte den enda de slarvade bort och trasslade till det för.

Fast jag är väldigt nöjd med min löpning, även om iForm-loppet är ett av de sämst arrangerade jag varit med om. 26:59 är jag väldigt nöjd med på den kuperade banan, och hade de klarat av att ta tid som folk skulle jag hamnat någonstans runt 37:e plats av 175.

Undrar just om det inte är lite effekt av att jag varit
ganska duktig med min rehab, löpstyrka och kroppsviktsövningarna ändå. Starkare
mittkropp orkar hålla ett bra löpsteg längre, och då kan man hålla farten
bättre. måste nästan vara det för det är den främsta ändringen i träningen,
förutom att jag varit hel och kunnat springa annat än lugnt och långt ett tag
nu.

Jag bestämmer att det beror på styrketräningen, så har jag en
anledning att fortsätta med den 🙂