Jag kunde inte hålla mig utan stormade in på Löplabbet Race, full av förvirring och en vild önskan om att hitta en sko som liknar mina falkar fast inte fullt så mycket broddar 🙂
Jag är djupt imponerad av att han lyckades sortera ut nånting av vikt i svadan, men han måste förstått vad jag menade ändå eftersom de första skorna han kom med också blev de jag tillslut valde: Saucony Type A5
Fast jag behövde en aningen större storlek än jag trodde, faktiskt UK 6 och inte UK 5.5 som vanligt i Saucony. Och det var inte bredden som var problemet utan att tårna behövde lite mer sprattelutrymme!
Jag provade ett par synnerligen besynnerliga Brooks som hela tiden hotade att stjälpa mig baklänges (no drop) och ett par Asics av någon modell jag redan glömt, men det var Sauconyskorna jag kärade ner mig i direkt. Fötterna flög på löpbandet, jag kände mig så lätt. Så fri!!!
I rätt storlek blev de helt rätt. Yngsta dottern kastade en blick på mig och konstaterade att “De skorna vill mamma ha!” 🙂
JAAA! Det vill mamma! Come to mama!
Sen sprang jag hem från stan, gjorde en liten missbedömning vad gällde underlaget och tog falkarna i tron att det var mer is än det var. Men det blev en härlig löprunda ändå, jag fick se en bedårande vacker Västerbro i solnedgång och sprang skymningen tillmötes med ett brett leende. Bortsett från att jag lät som ett förrymt kavalleri gjorde det faktiskt inte så mycket att springa på asfalt med falkarna. Så fort jag anpassat mig lite gick det kanonbra, fortfarande aningen högt i puls (snitt 81%, skulle ha velat ligga lite lägre) men det går åt rätt håll.
Imorgon ska jag ge mig på gymmet, jag har utmanat min äldsta dotter i roddmaskin (Concept 2-maskin, maxmotstånd, 10 minuter vem kommer längst – fotobevis anbefalles) 🙂
Då kan jag lika gärna passa på att köra bröst, rygg och mage också.
Tinnitusen kanske jag får leva med, men den hindrar mig inte från att springa och jag märkte faktiskt idag att den under långa perioder blev lägre när jag sprang. Jag kanske brydde mig mindre om den, eller så börjar jag vänja mig. Hörselnedsättningen på det skadade örat är inte så allvarlig att jag bryr mig, jag är inte proffsmusiker ändå. Jag klarar mig, man vänjer sig vid mycket.
Jag är mest tacksam för att jag kan springa, att jag drabbades av något som inte påverkar det åtminstone!
Ja, jag kör på och ska börja på yogalates (blandning av yoga o pilates) snart, om jag får tid. (vill inte offra styrkan;)) Skivstång är bra! 🙂
Är det så är det bara att köra mycket core, eller pilates för den delen som komplement till benböjen (få övningar är så bra till det mesta som just böj) 🙂
Man kan lösa mycket med en bra skivstång 🙂
Det är en jätte bra fråga, nåt som jag o min make är rätt förundrade över. Det är en gåta för promenerat mkt har jag inte, inte mer än vanligt (hundpromenader). Känns inte bra för kommande deff och alla promenader och vandringar jag ska gå, benen borde vara vana lixom.
Aaah.. Jag har joggat 5min förra veckan och fick inte ont i magen, framsteg 🙂 Lugnt fram, troligtvis de inre magmusklerna som är för svaga.
Aj, det låter inte som något roligt alls 🙁
Hur har du fått ont i smalbenen om du inte springer? Power walkar du mycket?
Hååller med dig helt och hållet! Under tiden jag inte fick träna saknade jag det terapeutiska i löpningen allra mest.
Jag får ont, i mage och hälar. Nu har jag ont i smalben, jag som inte ens springer längre?!?! (pga magen). :O
Hehe jo det får man, styrketräning är guld men jag saknar löpningen och “terapin” den ger. 🙂
Får du ont av löpningen, eller är den bara inte rolig?
Styrketränin, när den fungerar, är inte illa det heller och jäklar så snygga armar man får av det! Detf år man banne mig inte av löpning 🙂
Underbart. Så jäkla avis, min kropp säger bara nej till löpning hela tiden, blir sur. Glad för din skull att du sluppit det. Men, jag har ju styrketräningen trots allt 🙂