Senaste gången jag var ute och sprang tillsammans med älsklingen i nattmörkret hade jag pannlampa på mig och ljuskänglan vilade stadigt framför mig, fast med enstaka små ryck när jag landade tungt eller klev snett förståss. Jag funderade på vad det kunde betyda, och jag tolkar det som att jag springer med väldigt lite rörelse i sidleds, åtminstone rör sig inte huvudet i någon större utsträckning.
Om det är bra eller inte vet jag inte, det var mest en intresserad observation. Förmodligen blir jag inte åksjuk av att springa med pannlampa, det kändes lustigt men inte konstigt. Pannlampan har jag fått av svärföräldrarna (gulligt va?) och den är väldigt lätt och smidig. Batteridelen vilar tryggt mot hästsvansen så det blir inte ens något gupp från den att tala om, inget jag märker i alla fall. Lampan i sig är så lätt att den inte guppar alls.
Fast själva lampan i sig gör det faktiskt inte lättare att ta sig ut och springa. Det är inte mörkret i sig jag oroar mig för utan de som kanske döljer sig däri. Regn och vind bekommer mig inte särskilt, jag har bra kläder som motmedel. Jag önskar jag bodde på landet där det läskigaste man riskerar att träffa är en grävling – de kan vara nog så läskiga men de är åtminstone lika rädda för mig som jag för dem!
Jag är lite benägen att hålla med Fia-Lotta, jag vill helst inte sabba mitt mörkerseende.
Måste testa någon morgon när jag letat fram lampan.
Jag är helt klart mörkrädd och faktiskt ännu räddare på landet än i stan!
Tur det finns löpband.
Själv kan jag fortfarande få en “obehagskänsla” när jag springer i mörkret.
I söndags, när jag avslutade mitt långpass, hade det hunnit bli mörkt och på väg nedför en backe hörde jag plötsligt ljud bakom mig. Det lät precis som fotsteg. Vred huvudet bakåt åt båda hållen, men ingen var där. Det visade sig vara min vätskerygga som skalpade lite extra pga att jag sprang annorlunda i nedförsbacken och det inte var så mycket kvar i den. Skrämd blev jag hursomhelst! Kände mig skitlöjlig efteråt…
Jag tror faktiskt att jag skulle tycka det var ännu läskigare att springa med pannlampa – för mörkrets skull alltså. Då syns jag jättetydligt när jag kommer, men jag ser inte ett smack av vad som finns utanför ljuskäglan. Läbbigt tycker jag – då känns det bättre att smyga fram själv och inte synas så mycket. Fast det är bara dum-tankar, det vet jag….