“Jag är landsvägslöpare egentligen, så vad jag ska ut i spenaten att göra är mer än jag förstår.” brukade jag säga, men det är kanske dags att omvärdera det där. Det är möjligen landsvägslöpningen som ställt till det, men det är inget jag inte kan korrigera.
Det började antagligen på löpbandet, för många många år sedan. Jag lärde mig att “zooma ut”, dvs stirra långt bort i fjärran och inte se, bry mig eller märka vad som pågår omkring mig. Så småningom började jag applicera det på landsvägslöpningen, blicken fastnade någonstans mellan horisonten och himlen, men vägen var ju bred och jag visste vart jag skulle. Det fanns inget att snubbla på, så det var bara att zooma ut.
Försök göra det i terrängen.
Det är inte konstigt att jag snavar, snubblar och står på öronen. Jag tittar mig inte för. Nu menar jag inte att jag ska glo på backen framför fötterna, det är bara jobbigt att titta där. Det blir svårt att andas t ex. Nej, jag menar en bit framför, ett ganska bra stycke fram på stigen. Dit jag ska s a s.
Jag är ingen fena på att uppskatta distans, men det är inte borta vid horisonten blicken ska vara, så mycket kan jag säga. Direktseendet identifierar vart jag ska, vart jag kan sätta fötterna och periferiseendet sköter resten.
Idag, i Ursvik på Extremen, märkte jag att varenda gång jag slog i och snubblade var det är jag slutade titta, slutade vara aktiv med blicken. Jag zoomade ut. Det är enormt bekvämt att kunna göra det på t ex ultramarathon, på en trist varvbana man redan sett några hundra gånger. Det är fullständig galenskap att göra det på en skogsstig full med stenar och rötter.
Det är egentligen inte så svårt när man kommer på det. Det tog ju bara några år. Särskilt som alla tips jag fått har varit att “lyft blicken”. Ja men ska jag glo på månen eller hur högt ska jag lyfta den?!? Där ser man faran i att ge generella råd baserade på det vanligaste felen. 🙂
Hade jag tänkt till lite tidigare hade jag kanske kommit på det där fortare, men jag har inte haft samma skriande behov av att bli vän med stigar och terräng förut. Det är inte så länge kvar till SUM och jag vill verkligen klara det loppet. Det loppet är nyckeln och språngbrädan mot fler drömmar och äventyr.
Jo, jag hade nog också kopplat bort hjärnan en del om jag sprungit så långt.
Det längsta jag sprungit är Göteborgsvarvet i våras som tog 3:17 för mig pga den där järnbristen. Men det var svårt att koppla bort hjärnan där när det var så mycket liv runt banan. Nästa halvmara ska förhoppningsvis gå en aning snabbare. Men längre än så har jag ingen längtan att springa än…
Tack Maria, jag ska försöka göra mer som du och se mig omkring (och för) men det är lättare sagt än gjort, gamla vanor och allt det där 🙂
Plus att jag tror att jag har lättare för att bara zooma ut och stänga av när jag blir trött, det är så jag hanterar tristessen och tröttheten på ultra. Jag kopplar bort hjärnan litegrand (mycket) 🙂
Intressant inlägg och kul skrivet 🙂
Jag trivs bäst i något mittemellan, gärna skog men inte så mycket sten och rötter… Jag zoomar inte ut alls utan tittar framåt och lite nedåt för att inte snubbla eller kliva på någon snigel eller groda, och snett framåt åt sidorna för att inte missa chansen att få syn på något fint i skogen. Spanar gärna både nära och långt bort men stirrar inte, möjligen om jag springer på gränsen till vad jag klarar av tempomässigt, då kan jag också stirra utan att egentligen se något.
Lycka till med spenaten!