Jäsicken så bra jag är, 5km på 26:52! Fast jag fick stå på sista km för att hinna och det var snävt med marginalerna till 27 – men det gick!
Nästa gång går det säkert ännu bättre för då kommer jag ihåg uppvärmningen också. Fast nästa gång är jag kanske inte så springnödig att jag har 100 i puls stillastående (normalt har jag ~60) 🙂
Näst sista km, mot slutet kände jag mig som ett badkar som någon dragit ur proppen ur. Energin bara sörplade ur mig, snabbt. Jag tröstade mig med att det bara var en km kvar och försökte slappna av. Då trodde jag att jag hade tröskelpuls, eller kanske t om något högre men så högt kom pulsen inte förrän sista km så den där känslan har nog inte så mycket med tröskelpulsen att göra ändå kanske.
Det är en fascinerande sensation i alla fall, för jag vet att jag är nära mitt max när den känslan kommer. Det är som om kroppen försökter säga ‘du, det här håller inte i all evighet bara så du vet’. Inte för att man måste lyssna men ändå… 🙂
Jag säller mig till kören av hyllningsröster. Bra jobbat!
vrålsnyggt! 🙂
himla DUKTIGT Annica, bra råd Kristina!
Kul att mitt råd funkade! 🙂
Det var helt klart benen som var trötta, andan hängde med (bisarrt nog). Det kändes tydligt att det var benen som var den begränsande faktorn idag. Fast det stämde ju som du sa också, det fungerade och nej att sänka farten när det är bara en kilometer kvar… Då ska det vara andedräkten som sviker, annars viker åtminstone inte jag ner mig 🙂
🙂
Jagbtycker det brukar hjälpa att öka om benen börjar bli trötta. En annan växel använder musklerna på ett lite annat sätt. Som att minska, men det finns ju inte på kartan, eller hur? 🙂 är det däremot andedräkten som är den begränsande faktorn är det inte världens bästma ide. 😀
Jag håller med dig, absolut – och när man blir trött och tappar hållningen blir man ännu tröttare och sen är den negativa sprialen i full gång men den här gången orkade jag hela distansen 🙂
Jag tyckte nog att det kändes som att benen hade saknat kutandet ändå, det var inte bara själen som saknat springet 🙂
Jag tänkte förresten på dig när jag blev trött den där 4:e km, och på det där du sa om att man kan öka farten också. Så jag ökade farten sista km, just för att jag var så in i bomben trött!! Jag vet inte om det fungerade egentligen, men det tog slut fortare iaf 🙂
Inte bara springnödigheten tänkte jag på, ibland är man det så det rinner ur öronen – men kroppen är inte redo. DET är surt… För att orka hålla snabbspringsteget och inte sjunka ihop måste man våga vila. (Kristinas högst privata tes)
Tack ska ni ha 🙂
Kristina, jag var så springnödig att jag nästan hade hjärtklappning av iver när jag skulle börja. Abstinens? Antagligen, men det gav eld under fötterna. Det var fantastiskt 🙂
Perfekt uppladdning för julbordet också 🙂
Tjusigt! Du blir farlig på varvet nästa år. 😉
Härligt!
kanon bra!!!!!!
Bra jobbat!
Grattis!
Ja huj vad du kan, bra jobbat. Vila är underskattat, min bestämda åsikt är att den är viktigare om man ska springa fort än om man ska springa långt (inom rimliga gränser) I alla fall för mig.
Ja huj vad du kan, bra jobbat. Vila är underskattat, min bestämda åsikt är att den är viktigare om man ska springa fort än om man ska springa långt (inom rimliga gränser) I alla fall för mig.